Hemfärd

På lördagen skulle vi äntligen få åka hem.
Vi skulle "bara" gå på en läkarundersökning av Emma vid 8.30, och sedan skulle ronden gå vid nio och då skulle läkaren prata med mig - så var vi fria sedan!
"Utskrivningssamtalet" var redan fixat, det hade jag och Bm A fixat kvällen innan. På frågan som alla undrar "Hur kunde hennes hjärtljud rasa så?" Är det enda svaret vi fått;
-Vi vet inte. Vi har ingen aning. Och vi kan inte svara på det.
I alla fall. Vi fick in pappa tidigt på morgonen så Calle kunde komma och vara med på läkarundersökningen. Allt såg fint ut!
Födelsevikt 3310
Fredagen 3160
Lördagen 3170
Eftersom brösten strejkade från början, och eftersom jag hade nada energi att lägga dit, så gav jag mig på en gång. Ersättning fick det bli. Därför vände hon ju också snabbt i vikt.
Så väntade vi på min läkare. Och väntade, och väntade. Klockan gick.
Vid tolv kom hon. Kvart över var vi hemma.
Hemma. Hos oss. Med våra högt älskade barn!
 
Under lördagen och söndagen gjorde jag ett "första-barns-misstag". Jag lyssnade inte på min magkänsla.
Vilket fick min lilla dotter att vara otröstlig. Det var också de dagarna jag hade mina "tredjedagarsgråten". På måndagen till viktkontrollen, och min blodtryckskontrollen hade jag förstått det, och "erkände" skamset med tårarna som brände i ögonen för barnmorskan att jag inte hade lyssnat, på vare sig mig själv eller dottern. Det ända hon sa var;
Gör det. Du vet vad som är bäst.
Då hade hon gått ner mer. 3155 gr. Huu, så ont det gjorde i hjärtat.  
 
 

Kommentarer
Postat av: motte <3

<3 <3 <3

2012-09-15 @ 14:32:13
Postat av: mormor

Kan bara hålla med moster...
<3 <3 <3

Gott att läsa, gott att veta att allt gick bra. Trots att vi aldrig får veta varför Emmas hjärtljud gick ner, är vi så oändligt Tacksamma att allt gick så bra.

2012-09-15 @ 17:34:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0