Förlossningen

Har suttit och filurat på vår förlossningsberättelse, och kom fram till att det var ju endel innan som jag faktiskt vill komma ihåg även om det var jobbigt. Här är den iaf, den kommer ligga under Kategori om någon vill läsa den vid ett senare tillfälle. Det var mycket som skulle vara med, så den blev ganska lång... Men här är den; 

Har läst de mest fantastiska förlossningsberättelserna, och jag är djupt imponerad av många av er kvinnor här ute!

Nu har det gått över ett år sedan Oscar kom, så NU ska jag prova på att skriva om slutet på min graviditet och förlossningen.

Min bebis i magen hette under graviditeten Peanut, och han var beräknad till den 17/3-09

Lite bakgrund är ju att jag mådde ganska bra, tills den 4/2 -09.

Den 2/2 var jag på BM-besök, då hade mitt blodtryck börjat röra på sig, och jag hade spår av äggvita i urinen. Fick då med mig stickor hem så jag skulle testa varannan dag. Om den gav utslag på mer än +1, skulle jag GENAST höra av mig till MVC/Förlossningen. Fick också ett extra besök insatt då hon ville kolla till mitt BT lite extra.

På morgonen den 4/2, då var jag i vecka 34+0, testade jag, och fick en +2. Gick in till Calle som fortfarande sov, och strax skulle upp till jobbet.

-Älskling kolla, tycker du det är en etta eller två? -Tvåa.

Gick in till min mamma som hade sovit över, och frågade samma sak.

-Tvåa.

Ringde min BM S men självklart var hon på kurs just denna dag, så jag fick ringa Förlossningen, fick en tid vid 10.00. Calle åkte och "startade upp" jobbet och kom sedan när vi skulle åka in.

Fick ett UL, (fantastiska, fantastiska bebis!) och allt såg ut att vara bra med Peanut. De la mig i ett rum med CTG, BT + puls och syresättning på mig. Och efter ett tag beslöt läkarna att jag skulle läggas in, då mitt BT var högt (154/98), och eftersom stickan hade visat en klar 2;a. = Preeklamsi eller havandeskapsförgiftning.

Fick ett rum i BB-koridoren Vaggan, Rum nr7. Detta blev "mitt rum".

Här låg jag, med blodtryckskoll en bra dag 4ggr/dag. Blodtrycksmediciner, och blodproppsmediciner. Trycket varierade självklart, men med mediciner låg undertrycket oftast mellan 95-105 första veckan. Jag var klassad som att jag hade "svår havandeskapsförgiftning". Det visar sig att läkare faktiskt inte vet så mycket om HF, och att alla kvinnor verkar ha olika, men liknande symptom. De vanligaste symptomet är nog ändå att "det bara inte är helt bra", det är svårt att sätta fingret på något. Jag hade väldigt svårt att säg vad som inte var bra, och jag upplevde det som prickar och sudd framför ögonen till och från. Huvudvärk, och öm. Trött. Sen blev jag ju väldigt less också. Och ledsen. Det kändes som om jag hade misslyckats. Jag/min kropp klarade inte av det. Jag vet ju att så är inte fallet, men då kändes det verkligen som att jag och min kropp svek barnet.

Att se min älskade komma varje eftermiddag, för att sedan åka hem och sova, och så upp och jobba igen. Han var slut han också, men utan honom vid min sida, hade det inte gått.

Att veta att jag inte blir frisk förrän bebisen är ute är ju inte heller så upplyftande. Och att jag skulle må MYCKET sämre innan något skulle hända var ju inte heller så positivt att veta. Att ligga i mörkt rum, med persienner nere, dämpade lampor. Helst inte tv,bok eller radio - nej, det var inget upplyftande. Men eftersom de sa att ju längre bebisen kan vara kvar, desto bättre för barnet,så gick ju självklart detta också.

Jag fick permisoner över natt några gånger och detta var underbart. Att få komma hem, till katten, sängen, min soffa, mitt hem - DET var fantastiskt!

Andra veckan steg undertrycket och var i stort sett aldrig under 100. Och varje gång tittade de bekymrat på mig. Jag var otroligt less. På allt. På alla. På läkarna. På mig. Läkarna ändrade sig hela tiden, vilket gjorde mig fruktansvärt irriterad. Om trycket går upp över 100 får vi prata om att sätta igång, sedan 103-105 ABSOLUT om det är runt 110. Det gjorde DE inte.

Natten mellan 20-21/2 fick vi permison, och sov hemma. Jag vaknade med huvudvärk, 172/100 i BT när jag då hade sovit hela natten. Kissade en klar 3;a på en stickan, och in igen till sjukhuset kl 09. Jag var alltid tvungen att komma vid 09, för då fick jag mina blodförtunnande sprutor. Men denna dagen kändes inte som de andra. Vi kom in, och jag ville ju helst få permis igen, och sa att jag mådde ganska bra där jag satt på min sängkant. Men det gjorde jag inte, och de genomskådade mig, och ganska snart blev jag mycket sämre.

BT ökade, och de beslutade om att ta ett "stresstest" på barnet, för att se om det klarade en vanlig förlossning. Jag fick CTG och värkstimmulerande dropp. De värkarna kändes. Men Peanuts hjärtljud gick ner, och därför blev det ingen igångsättning.

Jag hade fruktansvärt ont i huvudet, det flimmrade för ögonen, och mörka prickar som kom och försvann. Mådde illa.

Min barnmorska M gick i stort sett inte ifrån mig, mer än för att ringa läkarna. De kom och undersökte mig. BT ökar och ökar. Det fortsätter upp i en rasande fart, och jag mår fruktansvärt dåligt. Här någonstans säger M till mig;

-Lisa, jag tror det kommer bli snitt inom det närmsta.

Fast läkaren sa inget.

Jag fick extra Apresolin (BT-dämpande). Nya höga BT. Får BT-dämpande i kanylen (Nepresol) som ska sänka BT omedelbart - men inget händer. Får en "dos" till i kanylen, men BT ökar ändå och personalen tjattrar och ser väldigt otåliga ut. När de inte får ner trycket som står på 185/139 och jag vrider mig av smärta i ryggen - blir det ett snabbt beslut om akut kejsarsnitt inom 30min. Som det står på läkarspråk i min journal;

Akut försämrad svår preeclamsi.

De slänger en grön handduk över ögonen på mig, för att jag inte ska få ljusen i ögonen när de springer ner till OP med mig. Jag blir ledsen. Jag kan varken se eller höra Calle, och jag känner mig minst och räddast i hela världen. Jag gråter lite.

När de tar bort handduken kommer Calle och håller mig i handen. Men han måste byta om. (Här får han en röd OP-overall i stl S - vilket är en helt annan och fantastiskt rolig historia!)

Jag blir tvättad, spritad och förberedd för OP, och jag får spinalbedövning. (Det enda som stod i mitt förlossningsbrev var i stort sett att jag vill ha min CD-skiva med, och inte epidrual - blev inte helt så. Ingen skiva och spinal..) Rumpan och benen blir varma. Och så ska jag lägga mig ner. Blir oehört rädd när jag märker att jag inte hör som jag ska. Allt är långt borta, och som om alla pratar med djupadjupa mansröster i slowmotion. Fruktansvärt obehagligt! Jag säger till Calle; -Jag hör inte jag hör inte. Och han för detta plikttroget vidare fast han var rädd att han skulle störa nu när de strax skulle börja.

Hör då sköterskan jämte mig svara som om hon står på andra sidan jorden, och har röst mörk som Barry White; -Det är för ditt tryck är så högt!

Trycket var 202/146.

Snittet läggs 16.10, jag ser Calle i ögonen konstant, blir rädd då jag inte vet "hur lång tid det SKA ta innan vi "ska" höra bebisen", alltså om det tar 5-15-30 min. Tankarna virvlar. 16.15 hör vi skriket!

I pappret står det, en snabb op, men att det var något problem när huvudet skulle ut, det är ju en jäkla tur att jag inte förstår läkarspråk!

(Detta är en äcklig med nödvändig parentes - när de öppnade mig, var det som om HF lämnade mig i samma ögonblick. Jag blev verkligen frisk när Oscar kom ut!)

Jag fick se honom i 3sek, så sprang de ut i akutrummet (som de alltid gör, och det visste jag) och Calle fick följa med. De började fixa mig. Jag frågade -Är det en Oscar, är det en Oscar?? Men det tyckte sköterskan att jag skulle få titta efter själv.. :P

Efter ett tag kom de tillbaka, och Calle höll honom och visade mig honom. De la honom mot min kind. (Mina tårar rinner nu) Min son.

De var kvar bara i ett par minuter, och sedan fick de gå tillbaka till förlossningen. Jag fick efter "ompysslingen" (det var ett ovanligt fint ord jag kom på för vad de egentligen gjorde.) komma till uppvaket. Där togs mitt BT var 15:te minut, och de fick inte ner det som de ville heller, undertryck på ca 110. Men det var inget som störde mig. Jag har aldrig mått bättre.

Jag ringde min pappa, min mamma, min syster, min bror, min Sandra under tiden jag låg där. Jag visste ingenting. Hur lång är han? Jag vet inte. Hur mycket väger han? Jag vet inte. Jag vet bara att han är perfekt!

Calle kommer med vår son 17.45, och då, får jag äntligen ha honom hos mig. Mitt allt.

 

Oscar var en Oscar, han vägde 3305gr, han var 48cm lång. Han kom den 21/2 kl 16.15, i vecka 36+3. Han är den mest fantastiska lilla människa jag har träffat.

All min kärlek. Välkommen, mitt allt.

 

 

 

 


RSS 2.0