Liten hade det tufft på Maxi i eftermiddag. Jag hade inte orkat handla, så jag tog med mig Oscar till Maxi efter dagishämtning. Allt var frid och fröjd. Han hängde med, utan gnäll. När vi sedan stod i delikatessen kom rastlösheten. Så blev han trött. Och livet blev lite mindre kul.

Det var då det hände.

Olyckan var framme, och tårarna kom. Mamma det är kommer kiss i byxorna, gråter min skatt.

Jag har precis beställt 2hg skinka :P

Jag vet att om jag inte får av honom byxorna får han panik. Så ja, där på golvet precis framför skinkorna stod min lille nakenfis, och jag torkade av honom med torkypapper.

Så gick vi, han i t-shirt och jympaskor och bar rumpa. Betalade och tog oss till bilen.

Innan rondellen utanför butiken sov han. ♥

 

♥ Vårt lilla pyre, vår lilla Cashew. VI LÄNGTAR EFTER DIG!!!! ♥

...skulle ha sagt. Så kanske det hade varit lättare att förstå.

Men det går inte - då kommer tårarna. Och tårarna är jag trött på.

 

Sedan innan jag blev sjukskriven har jag haft en känsla. Otillräcklighet.

Sedan jag kom tillbaka till jobbet har det inte blivit bättre. Alla VET hur jag brukar jobba. Alla vet hur mycket jag brukar hinna. JAG vet EXAKT hur min dag ser ut. Hur jag ska jobba för att hinna. Och jag jobbar hårt. För jag gillar det. Jag tycker mitt jobb är riktigt roligt och när jag får till min avdelning så jag blir stolt!

När jag nu inte har mått så bra är det otroligt tungt. Inte bara i ryggen, och att magen är STENHÅRD under jobbet, och att händerna svullnar och sticker. Det är känslan som är det tyngsta att dra.

Att varje dag komma till jobbet, och inom 30minuter känner jag mig slut. Att varje dag kämpa. Mitt hårdaste för att orka. Lite till, bara lite till. Var glad. Var som du brukar. Gör det du ska hinna. Klaga inte, jag KAN ju jobba. Jag gör ju det. Jag ligger inte hemma och kvider. Jag är inte sjuk.

Varje dag har jag gått hem med känslan att jag borde, skulle, velat, önskat göra det och det och det också. Jag ger mitt allt under jobbet, mitt yttersta - och ändå är jag aldrig nöjd med mig själv.

När jag har kört hem från jobbet har jag kört med rutorna nere, för att jag inte ska toksomna.

Det är jag livrädd för.

När jag har kommit hem, har jag somnat innan huvudet har landat på kudden i soffan. Och jag sover stenhårt. Som om jag inte har sovit på hela natten. Fast jag har det.

När jag sedan vaknar har jag sådan ångerst över att Oscar måste vara på dagis. För att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag orkar inte ha min egen son hemma. Det känns så fruktansvärt. Det känns som mitt största nederlag att erkänna det. Att jag ibland har börjat gråta när jag ska hämta honom, för jag vet inte hur jag ska orka till Calle kommer hem. Att jag har ingen kraft att göra det "man ska" göra hemma. Inte diska. Inte laga mat. Inte dammsuga. Har jag tur handlade jag innan jag lämnade jobbet. När jag har hämtat på dagis är jag så trött att jag knappt tar mig upp för trapporna. Att få säga till min gråtandes treåring som är slut efter en dag på dagis, att nej hjärtat, mamma kan inte bära dig, jag har så ont i ryggen - it breaks my heart. Att säga till honom, du kan få titta på en film - bara för att jag inte har någon ork att göra något. Alls. Att höra honom smyga intill mig vid soffan och stryka min kind, och säga "ska du vila lite nu mamma?" Det gör mig otröstlig.

Jag skäms för att jag inte orkar vara en bra mamma. Jag skäms för att jag inte orkar ta telefon och ringa mina vänner. Jag skäms för att inte göra någonting.

DÄRFÖR är jag nu lättad. Och jag hoppas att jag ska hitta lite energi under tiden jag inte ska jobba så mycket. Jag hoppas det för min skull, för min högt älskade familjs skull. Jag måste lära mig att sätta mitt liv utanför jobbet först, så att jag KAN göra mitt bästa på jobbet. Inte låta jobbet får allt, så att min familj står utan.

För då är jag inte bra. Någonstans.

Jag önskar bara ibland att det stod i paannan. Så att det kanske är lite lättare att förstå.

 

Eftersom inte mmsen kommer, så kommer de få bilderna från midsommar här!

 

Mmmm, men rätt söt alltså ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sååå lättad!!!

Började dagen med att ringa upp försäkringskassan, och hon vill att jag ringer förra läkaren och att hon får skriva om sjukintyget så det blir mer begripligt.

Så fortsatte jag till läkaren där hon ganska snabbt tyckte att jag inte skulle jobba mer. Men med tanke på att Uffes semester börjar på måndag vet jag att jag behövs med att ta beställningarna. Så jag ska jobba 25% under hans semester. Så får vi se.

Det känns otroligt lättande att veta att ryggen slipper lyften, att magen kan andas ut och ska slippa bli så stressad och hård av oro. Att huvudet ska slippa stressen av att orka.

Sååå lättad!!

Mammas bröst är fortfarande inte ok för att starta behandling.

Jag har fått papper från försäkringskassan där de överväger att INTE betala mig någon sjukpenning.

Jag har fått papper ifrån AGRIA där de tycker att det är dags att omförsäkra min katt

(som dog och som jag har fått bekräftelse på att de har fått papper på.)

Att jag körde hem med jobbtelefonen,

så innan jag skulle hämta Oscar så fick jag köra ut till Lindsdal igen för att lämna den.

Vad tycker ni? Det räcker nästan för idag va?!

 

 

 

 

Just nu känns det lite sådär.

Jag har bloggat upp tre eller fyra inlägg sedan igår morse, och inget har kommit?!

WHAT??

De har gjort om på servern som jag använder, men mmsen tycker jag ändå borde fungera. Super-B ju.

Fina midsommarbilder på min lilla skatt ♥

 

 

Ikväll var vi föräldrar inbjudna på vernisage på Kalmar konstmuseumet!
Oscars avdelning har under hela våren varit med i ett konstprojekt,
som idag skulle ställas ut!
Oscar hittade Sebastian och lyckan var gjord! ♥

Våra killar var på framsidan på broschyren - klart de skulle ha gokillarna ♥


Tror utställningen ska finnas kvar hela sommaren!
Efter snabbmingel så gick vi ut
-och då blev det som vanligt full fart! :)



♥ Underbara pojkar!! ♥

Barnmorske koll idag.
Värden ligger helt ok,
men ska till läkaren på tisdag då hon inte tycker att jag ska jobba MER än 50% iaf.
Så vi får väl se vad som sägs då.

♥ Min finaste, vackraste katt ♥

Ett par dagar har vi märkt att Catasita inte har varit som vanligt.
Igår när jag kom hem såg vi att magen var som en ballong
- och då har hon knappt ätit de senaste dagarna.
Hon hade inte ont.
Imorse var magen ännu större.
Jag ringde vetrinären, och vi fick komma in på förmiddagen.
Hon klämde lite på henne, och hon ömmade inte,
dock visade röntgen väldigt mycket vätska i magen.
Det kan bero på fyra saker sa hon;
Leversvikt, njursvikt, tumörer eller hjärtsvikt.
Vi åkte hem, med en ultraljudstid av hjärtat imorgon.

När vi kom hem, kom frågorna.
Hur vill vi att Catasitas sista tid ska vara?
Vi har ju ALLTID sagt
INGET LIDANDE. INGET ONT.
Vi ringde och frågade.
Om det är det här, vad händer då? Eller det här, vad händer då?
Det lindrigaste skulle vara hjärtsvikt.
"Då är det minst två tabletter varje dag, hela livet,
och hon blir nog aldrig densamma igen.
Hon är gammal"
Och blodproverna de hade tagit visade tecken på tumörer.
Tårarna rann.
Jag visste, Calle visste.
Tårarna rann.
Jag ville höra vetrinären säga att vi gör rätt.
Calle ringde igen, hon sa det.
Hon svarade att hon förstod oss, det är aldrig lätt att ta farväl av sin vän.
Vi åkte in.

Hon sov gott i min famn, och jag viskade i hennes öra.
Jag strök henne över pälsen, och tackade henne för att hon varit hos mig så länge.
Vi skulle göra vår resa ihop hon och jag.
Och vilken resa det blev ♥
Det värker redan i mitt hjärta.

Nu ligger hon i jorden på baksidan vid stugan, på Öland där pappa bor.
I dungen av träd.
Där liljekonvaljerna blommar om våren.
Catasita min älskade vän ♥
Inga ord finns kvar. Det är bara tårarna som inte kan sluta rinna.
♥ Älskade älskade katt ♥

från www.kopbarnvagn.se


UTAN SITTPLATSEN DOCK :P
Vi blev ju såå supernöjda med vagnen,
och hoppas lika mycket på denna!
Eftersom Oscar fortfarande älskar sin vagn, känner jag att han måste
ju i alla fall få ett val om han vill "gå" eller "stå" - när liten är här.
Det blir väl antingen "bästa någonsin"
-eller "ska aldrig prova"...
Vår son är ju alltid topp eller botten, svart eller vit. :P

Min kära kära familj.
Vår SAAB hette Tjejen.
Och det var henne jag såg i förrgår.
SAABEN alltså... Utanför Q8
:D :D :D

Jisses så fort det går!

Ibland får vi oss en riktig tankeställare.
Detta hände i lördags.
Någon alltför ung - gick bort.
Det är tragiskt, ofattbart och fruktansvärt.
Det är svårt att finna ord.

Vi måste bli bättre på att ta vara på livet.
På varandra ♥
Vi måste bli bättre på att komma ihåg att livet är skört
- även om vi inte ska gå och vara rädda.
Vi ska komma ihåg att tala om för varandra
att vi uppskattar att de finns ♥
Så snabbt kan det bli försent.

Även om jag tror att de i himlen ser hur vi känner
- så tror jag det är viktigt för oss som är här
att vi får säga det högt.
Du är betydelsefull för mig ♥

lånad bild

Ojojoj, vilka dagar.
På onsdagen kom vi ner till den efterlängtade mormorn och det blev en mysig kväll med god mat,
massor av prat och skratt.
Torsdagen började med frukost ihop och när jag skulle och klippa av mig håret följde jag och
Oscar SR-grabbarna till bussen, där de vinkades av med öl och varma kläder.
Och de var MYCKET förväntansfulla!
Jag och Oscar gick till Fia
(ni i Karlshamn vet väl att ni ska klippa er på salong Noir!?)
och jag är SÅÅÅ NÖJD med mitt hår!
ÄNTLIGEN VÅGADE jag klippa med än de dära fjuttiga topparna! :D
Och det känns fantastiskt!!

Vi träffade Sandra och Vilmer, och hade ett par härliga timmar hemma hos dem,
innan vi gick hem och badade badkar hos mormor. Oscar är ju bara van vid dusch,
och det märks ofta att han inte är speciellt "vattenvan". Så vi passade på ;)

På fredagen kom liken upp ( ;) ) nejdå, det var inte så farligt, och vi slappade lite innan
pappa och Max kom. Pappa och jag körde ner till Norje, med Oscar, och grabbarna tog
SRbussen. Vi strosade lite, hittade varandra, och gick bort till våra kompisar på campingen.
Där orkade jag vara i ca 15-20minuter. Deras grannar spelade ofantligt högt. Och nej, jag mådde
inte speciellt bra den dagen. Men jag ville så gärna orka. Jag hade inte en chans.
När jag känner att jag har fullt ansvar för Oscar, hela dygnet runt, och en massa annat
jag ska göra, och VILL göra, blir jag så stressad och tillslut otröstligt ledsen.
Efter en väldigt liten stund åkte vi hem till mormor igen, och vi bestämde oss för att
gå och dela pizza för att slippa göra något mer.
Där bröt jag ihop. På pizzerian. Och jag blir så ledsen bara jag tänker på det. Det gör riktigt ont i mitt hjärta.
När sista droppen rinner över har jag ingen möjlighet att stoppa upp, lugna mig,
och återhämta mig. Då kommer allt. Och det gjorde det. Jag gjorde mitt YTTERSTA
för att samla mig. Ändå blir jag fortfarande lika ledsen och upprörd bara jag tänker på det.
Jag vet inte vad jag ska säg.

Lördagen kom, och vi skulle åka ner, inklusive mig, till festivalen.
Jag bävade lite.
Så hände oväntade saker och det blev ändrat.
Så Calles kompis åkte ner, vi stannade kvar hemma.
Efter mer sömn och mat, så kändes bättre. Och vid halv fem åkte vi ner.
Jag är ytterst tacksam att vi inte åkte ner tidigare. Jag hade inte klarat en minut längre.
Jag satt så mycket jag kunde, jag gick så lite det gick.
Många fina kommentarer om mitt Mötley-linne :)
Jag var med, jag var där. Jag såg dem jag ville se, och jag njöt.
Av tiden. Av sällskapet. Av känslan. Av att jag orkade.
Nationalteatern. -Tummen upp!
Lynnard Skynnard. -Medium.
Slade. -Toppen!
Mötley Crue. -Värd hela entrepengen.
Men aldrig i detta skicket igen.

Nu är vi hemma sedan några timmar tillbaka, upplockade och helt färdiga.
Men ångrar ingenting!
Jättehärligt att ha så många timmar med mamma ♥
Oscar har varit fantastisk
(utom det att han har smittat mig med jordens ondaste hosta.)
Just nu visas Ronja här, men strax är det läggdags.

Mitt lilla pyre ♥
Oscar vaknade i natt och kom in.
Sedan låg han en lång stund med sin brännvarma lilla kropp intill min mer valliknande...
Jag gick och hämtade ipren och nässpray, sedan låg vi en lång stund - och precis när jag trodde att han somnat, och jag äntligen kunde slappna av, sa han att han ville gå in i sin säng.
Och det gjorde han. Ja, Calle följde honom förstås
(nu lät det som att vi har typ en herrgård - det har vi inte förstås inte.. :P ),
men han somnade om där inne och sov till sju.
Nu ligger han här på soffan, nynässprayad, lite småhostig. Febern har jag inte tagit eftersom iprenen fortfarande verkar. Inte för att det spelar någon roll just nu, feber har han.
Och jag gör allt för att hålla mig positiv. Även om inte han och jag kan åka ner imorgon, borde han bli frisk så vi kan åka ner senare i veckan. Det kanske inte blir som det var tänkt, men det blir nog bra ändå!

lånad rockbild!

Igår hade jag pimpverkstad. Andra kallar det pyssel :P


Vad tycker ni? Två nya linnen :)

Första checken på min mentala lista är avbockad.
Catasita har idag nyklippta klor och blivit grundligt borstad. Nu tvättar hon och tvättar :P Jag kom ju på i slutet på förra veckan, att det här med kattvakt hade jag tydligen stoppat in långt långt bak, i ett fack som jag inte hade tittat i länge... Men min mamma älskar ju katten, så det är inga större problem att ta med henne. 
Så vi blir en full bil som åker söder ut på onsdag eftermiddag
- och vi ser alla fram emot det!
JÄTTEMYCKET!
Det är dags för årets SWEDEN ROCK FESTIVAL,
så håll nu tummarna för att jag orkar med en festival på lördag.
Att jag har en bra dag, så jag kan kolla in Tommy Lee & Vince Neil :P


lånad bild


Idag när jag hämtade Oscar såg jag att han hade sovit en kvart (??).
Så jag frågade ju G såklart.
Jaa, sa hon och log. Oscar var ju vaken och lekte med lego, och så plockade
jag upp E, och hon var så trött så hon la sig med huvudet på den gröna mattan och kikade
på vad Oscar gjorde. Nästa gång jag vände mig hade Oscar också lagt sig på mattan,
men han hade toksomnat!
:D :D
Så hon lät honom sova några minuter, och jag sa, när jag såg hennes min att det gör såklart ingenting!
Är man så trött att man somnar på mattan behövs det nog :P


Det HAR hänt - men det var läänge sedan ♥