Första mötet
För precis en månad sen var vi med om ett magiskt första möte 🖤
8.41
Skriv inläggstext
Äntligen🖤 Äntligen🖤 Äntligen🖤
Skriket som får hjärtat att smälta. Jag säger att det låter som Emma. Calle säger det bästa ljudet i världen. Jag svarar honom;
ge det en månad 😀
Lilla älskade flicka🖤 Vår Svea är här!
3338g och 49cm. Perfektion🖤
Välkommen till världen älskade Du!
Jag ska göra allt jag kan för att du ska känna vår kärlek, glädje och trygghet
- Vi har längtat så efter dig 🖤
Vi närmar oss
Känslan gick mellan total lycka och skakande rädsla över att något skulle gå fel. Mitt mantra i huvudet gick "de gör det här vaaarje dag. Det är inte ens svåårt för dem. Alla vet vilken uppgift de har"
Jag får spinalbedövningen i ryggen, och tårarna kommer. Överväldigad över att det är NU det händer. Jag pendlar mellan att vilja skratta bubbligt lyckoskratt och att tårarna rinner av oro och nervositet. Jag försöker morska upp mig.
Fötterna domnar bort, så benen, rumpan och kroppen. De kollar mitt tryck. Jag frågar envist om det ligger bra.
De hänger skynket och det är dags att börja. Efter detta är det lite blurrig.
Blodtrycket pendlar lite, jag mår konstigt. Jag får en plötslig huvudvärk på ett sätt som jag aldrig känt huvudvärk förut. De märker på mig att jag mår dåligt. De frågar från alla håll vad det är som känns. Jag har svårt att få ut orden, jag hör dem i huvudet men kan inte formulera dem.
Till slut säger jag att det känns som att pulsen ska spränga huvudet. Det visar sig att min puls ligger på 120 och är svår att få ner. De ger mig medicin och det lättar under några minuter. Det kommer tillbaka med full kraft, och jag känner åter igen att det är svårt att få fram orden. De fina människorna runt mig märker det och ger mer medicin. Pulsen spökar under hela operationen, och även ett tag efter.
Jag har en sköterska vid mitt huvud, det är samma kvinna hela operationen. Hon är fantastisk. Hon pratar, hon styrker min kind, hon lägger en sval handduk på min panna när huvudvärken eskalerar, hon säger att allt går bra. Denna kvinna är jag evigt tacksam. Tyvärr har jag inte hennes namn. Men hennes röst, skulle jag känna igen bland 10 andra 🖤
En månad
För en månad sen ganska precis, satte vi oss i bilen för att börja slutet på resan där vi skulle få träffa vårt tredje mirakel🖤
Sjukt pirrigt och overkligt i bilen, att veta, att om ett par tre timmar är vi trebarnsföräldrar - hade vi egentligen tänkt igenom det här!? 😀
Vi kom upp till förlossningen och blev så väl mottagna, fick ett rum, sista duschen avklarades och våra grymma kläder kom på😨
Vi väntade, och väntade, vilket kändes som en smärre evighet. Men det var det inte. Bm o sköterskan kom in, o nålar skulle sättas (vilket för fösta gången var svårjobbat) Sex gånger stack de mig innan de fick in nålen som de skulle.
Vi blev förvanade att just på fredagar har op möte på morgonen, så det brukade dröja fram till 10tiden (!!!) innan man fick klartecken att åka ner. TIO!!! 😕😕😕
Men huxflux vid 7.40 ca, fick de besked att vi var välkomna ner. Nu skulle det hända!!
In på op får jag en enorm kaoskänsla och adrenalinpåslaget är otroligt. Alla känslor är så stora. Att det är så nära. Rädslan för att något ska gå fel. Så uppfylld av kärlek. Sådan oro. Så glad och lycklig. Så sjukt många människor på så liten yta. Alla presenterar sig. Och alla är här för att hjälpa mig. Mig. Tacksamhet🖤
