...skulle ha sagt. Så kanske det hade varit lättare att förstå.

Men det går inte - då kommer tårarna. Och tårarna är jag trött på.

 

Sedan innan jag blev sjukskriven har jag haft en känsla. Otillräcklighet.

Sedan jag kom tillbaka till jobbet har det inte blivit bättre. Alla VET hur jag brukar jobba. Alla vet hur mycket jag brukar hinna. JAG vet EXAKT hur min dag ser ut. Hur jag ska jobba för att hinna. Och jag jobbar hårt. För jag gillar det. Jag tycker mitt jobb är riktigt roligt och när jag får till min avdelning så jag blir stolt!

När jag nu inte har mått så bra är det otroligt tungt. Inte bara i ryggen, och att magen är STENHÅRD under jobbet, och att händerna svullnar och sticker. Det är känslan som är det tyngsta att dra.

Att varje dag komma till jobbet, och inom 30minuter känner jag mig slut. Att varje dag kämpa. Mitt hårdaste för att orka. Lite till, bara lite till. Var glad. Var som du brukar. Gör det du ska hinna. Klaga inte, jag KAN ju jobba. Jag gör ju det. Jag ligger inte hemma och kvider. Jag är inte sjuk.

Varje dag har jag gått hem med känslan att jag borde, skulle, velat, önskat göra det och det och det också. Jag ger mitt allt under jobbet, mitt yttersta - och ändå är jag aldrig nöjd med mig själv.

När jag har kört hem från jobbet har jag kört med rutorna nere, för att jag inte ska toksomna.

Det är jag livrädd för.

När jag har kommit hem, har jag somnat innan huvudet har landat på kudden i soffan. Och jag sover stenhårt. Som om jag inte har sovit på hela natten. Fast jag har det.

När jag sedan vaknar har jag sådan ångerst över att Oscar måste vara på dagis. För att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag orkar inte ha min egen son hemma. Det känns så fruktansvärt. Det känns som mitt största nederlag att erkänna det. Att jag ibland har börjat gråta när jag ska hämta honom, för jag vet inte hur jag ska orka till Calle kommer hem. Att jag har ingen kraft att göra det "man ska" göra hemma. Inte diska. Inte laga mat. Inte dammsuga. Har jag tur handlade jag innan jag lämnade jobbet. När jag har hämtat på dagis är jag så trött att jag knappt tar mig upp för trapporna. Att få säga till min gråtandes treåring som är slut efter en dag på dagis, att nej hjärtat, mamma kan inte bära dig, jag har så ont i ryggen - it breaks my heart. Att säga till honom, du kan få titta på en film - bara för att jag inte har någon ork att göra något. Alls. Att höra honom smyga intill mig vid soffan och stryka min kind, och säga "ska du vila lite nu mamma?" Det gör mig otröstlig.

Jag skäms för att jag inte orkar vara en bra mamma. Jag skäms för att jag inte orkar ta telefon och ringa mina vänner. Jag skäms för att inte göra någonting.

DÄRFÖR är jag nu lättad. Och jag hoppas att jag ska hitta lite energi under tiden jag inte ska jobba så mycket. Jag hoppas det för min skull, för min högt älskade familjs skull. Jag måste lära mig att sätta mitt liv utanför jobbet först, så att jag KAN göra mitt bästa på jobbet. Inte låta jobbet får allt, så att min familj står utan.

För då är jag inte bra. Någonstans.

Jag önskar bara ibland att det stod i paannan. Så att det kanske är lite lättare att förstå.