Så var det hans mamma...

Var ska jag börja. Vad ska jag säga. Vad ska jag utelämna, och vad ska jag komma ihåg att ta med?
 
Ann-Sofie. Anneli. Soffan.
Tårarna sprutar.
Du vet att jag vet, och jag vet att du vet. Men ändå.
Jag kommer sakna dig så enormt.
Jag är så otroligt glad för dig, och därför är jag glad för mig, men egoisten i mig säger.
ÅK INTE!! ÅK INTE ÅK INTE ÅK INTE. Men självklart ska du det ♥
Du om någon i denna röriga värld förtjänar all kärlek i välden.
Du om någon förtjänar lyckan som kärleken ger.

Du min fina vän,
min syster.
Var rädda om er, så ses vi så snart det bara går
(och snälla du -- låt någon annan köra!!) :D
 
När som helst, var som helst
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: mormor

Det är något SÄRSKILT med Er vänskap. Något alldeles extraordinärt underbart. Och jag är, i MIN egoism så obeskrivligt tacksam för den, för jag vet, att det var just Er Vänskap som gjorde att Du valde att stanna i Sverige o Kalmar.

Så... TACK TACK TACK TACK!!!

2012-12-19 @ 23:45:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0