Här ligger jag nu, nerbäddad på en madrass i vardagsrummet. Pojkarna sover i extrarummet, för Emma hade lite svårt att komma till ro.

Fina barndomsminnen sköljer över mig. Här låg vi på madrass,  jag, Mia och Max, uppradade som barn. Fnissandes under täckerna, mamma och pappa som ropade; -Det räcker nu! Vi ska sova! 

Och jag tänkte alltid, tänk om det kryper fram en jätteJÄTTEspindel från under björkskåpet som då stod här, eller om det skulle välta? Tänk om jag kunde hålla mig vaken till kylen slutade surra - då hade jag nog varit vaken länge! Eller på juldagsmorgon när de tände en brasa här innan (ja INNAN!! tänk att vi lever (såklart inte när vi var pyttiga då var vi inte hemma själva) :P )  de vuxna åkte till julottan, och sedan höra dem mumla, och kaffebryggaren puttra när de hade kyrkkaffe innan de gick och la sig igen.

Mina vänner när vi blev äldre, som har varit med här över helgerna och sovit här på samma ställe.

 <3 <3 <3

Detta ligger jag och funderar på, med ett leende på läpparna och inser att ikväll, så här 25år senare ligger jag i samma stuga, på samma ställe med min lilla dotter jämte mig <3 <3 <3

<3 Livet är allt bra underbart! <3