Så här känns det.

Det är ju ganska naturligt att tankarna kring den kommande "stora dagen" kommer oftare. Det blev mycket tänkande när jag låg på sjukhuset. Jag trodde jag kände enbart lugn. Men det är visst inte så.
Sedan i lördags har tankegången ändrats något, och jag känner mig lite orolig.
Jag har tänkt mycket på hur det var sist. Eftersom jag nu mår mer och mer som jag gjorde då.
Redan nu är jag tröttare, men som det är exakt just nu, idag, tror jag jag skulle klara en vaginal förlossning, om det skulle bli akuellt. Och det är inte bekymmret. Inte heller är det att få ett snitt. Det vet jag hur det fungerar. Jag skulle bli lite lättad faktiskt, tror jag, om de skulle säg att det bli snitt. Men det är det där i mellan.
Jag känner att jag kan ju inte "må så dåligt så lång tid" som jag gjorde, för Oscars skull. Jag vill absolut inte att han ska se mig sån. Under NÅGRA OMSTÄNDIGHETER. Han har fixat flytten så himla bra, han är en stark och trygg person i sig, men under sommaren har han haft det riktigt tufft på dagis. Och det gör ont i hjärtat. Idag när jag lämnade var han ledsen. Igen. Och idag slutade favoritpedagogen.
Jag klarar inte heller av tanken att bli inlagd och INTE träffa honom. Jag vill inte heller tänka att någon annan ska "behöva ställa upp" att passa honom under en längre tid, och jag vill inte heller att han ska behöva vara hos olika personer hela tiden. Detta känns stressande. 
Det finns en sak till som gör att huvudvärken hotar. Och det är att det finns faktiskt en bit i mig, som verkligen, verkligen inte vill må så dåligt igen, som jag gjorde innan de plockade ut Oscar. Fram till 12 den dagen, ok, men så dåligt som jag mådde när trycket inte gick ner, och så ont som det gjorde i kroppen, det vill inte jag vara med om en gång till. Det skrämmer mig att det tryckte så att jag inte hörde. Att det gjorde så ont i ryggen att jag inte kunde ligga ordentligt. Att se rädslan i barnmorskornas ögon, innan de springer. Ja, det känns faktiskt riktigt obehagligt. 
Så hur gör jag nu!?
 
Jo, självklart måste jag ta upp det. Jag vet. Men det hjälper inte, just exakt nu. Och vem vet, kanske känns det annolunda imorgon.
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Älskade syster <3
Inte så mycket man kan göra för att hjälpa till sorgligt nog <3
Men det som känns LÅNGT i framtiden, brukar ju kännas som en KORT period i efterhand <3

Svar: Ja, men det känns som allt går ut över Oscar. <3
Lisa

2012-08-07 @ 22:24:21
Postat av: mamma

Mmmm... precis så sammansatt, krångligt och svårt är det ibland. Det brukar hjälpa mej lite grand att tänka att "även detta har en övergång" och det har det ju, men det hjälper ju inte I STUNDEN!

Men Du tänker så rätt, naturligtvis ska Du ta upp det, även om inte det heller hjälper just när känslan är som starkast, så kan det hjälpa om/när känslan kommer tillbaka.

Vet också att det är tuffast att tänka på Oscars väl och ve. Men Du "BEHÖVA ställa upp" är inte aktuellt - alla bara måste ÄLSKA att få lov att ha honom!
Men, om ni säger till på dagis, så tror jag Calle kan vara hemma med TFP. Åtminstone del av dag.

Det är ju sådana här tankar som skickar bt och huvudvärken i höjden... Och ja, jag vet att Du vet. Att hålla oss lugna och slappna av i situationen, är väl inte det vi är allra bäst på, när det gäller dem vi älskar. :) Älskar Dej.

Svar: Försöker, försöker, försöker.
Lisa

2012-08-08 @ 10:01:07
Postat av: motte

Oj det var jag som var anonym.... <3

2012-08-08 @ 17:06:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0