På förmiddagen idag, började jag undra om det skulle bli bebis idag. Jag mådde pyton.

Jag visste att om jag hade ringt förlossningen så hade de velat ha upp mig och ta tryck, för jag vet att det var allt ganska högt. Jag hade huvudvärk, och lite flimmer, men mest av allt en fruktansvärd olustkänsla. Mådde lite illa och visste inte helt vart jag skulle göra av mig i min kropp om jag säger så. Jag vill inte bli inlagd. Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE.

Därför trotsade jag kroppen, och vi tog oss en saaakteligen prommenad till stan för att få lite luft, och andra tankar. Mamma och pappa har varit här i natt och de var också med. Så skulle det hända något visste jag att vi kunde åka direkt. Vi gick ner och kom när de första som växlade mellan cykel och spring i IRON MAN. Ja, gravid är jag ju. Men att jag skulle bli så rörd så tårarna kom, när jag klappade och ropade hejja! ett par gånger till de otroligt duktiga idrottsmän/kvinnorna, det trodde jag inte :P