..på det här med kejsarsnitt.
Fram tills jag blev sjuk i havandeskapsförgiftning, så var ju min tanke också att få föda vaginalt. Jag såg fram emot det med skräckblandad förväntan. Jag visste att jag skulle vilja tala med andra mammor, höra deras historia och kunna jämnföra med min egen. Jag vet inte hur en riktig krystvärk känns. Jag kan inte sätta mig in i en vaginal förlossning. Under sjukdomsförloppet ändrades dock min förväntan till bara rädsla. När min kropp var så trött att jag inte ens orkade eller fick gå upp och gå, hur skulle jag då orka ta mig och barnet genom en förlossning.
Jag håller helt med er som kommenterat mitt förra inlägg.
"Det värsta är att förlora sitt barn eller vara nära, inte ett snitt"
"Det är väl för väl att det finns"
Men också som storasyster skrev, varför låter det ofta, inte alltid, men ofta som om kvinnor som har fått barn genom kejsarsnitt är "lata"?!?
Tycker bara det är intressant. Detta är inget som upptar mycket av min tid (längre :) ), men när det låter som det lät igår i ett sådant fint program som "Drömmen om ett barn" är, så tycker jag det är synd.