Min duktiga duktiga pojk!

*Pyser ut luft* Går det att få ner dagen på papper. Ja det gör det, men det blir långt!

6.30 väckte jag O, för då var jag tvungen att sätta på emla-plåstret på hans lilla handrygg. Ett sådant plåster med bedövning, så det inte ska göra ont när de sticker för kanylen.
7.20 var vi på plats, och O hade jättekul i väntrummet, där fanns en superfin bondgård! Och mamma och pappa gjorde ALLA djurljuden, och när det sedan gick över i lek med bilar och tåg gjorde vi så många ljud åt det som vi kunde. Han trivdes som fisken i vattnet! :)

Att avbryta leken när sköterskan kom, var solklart opoppis! Inte heller att sitta i rummet "mellan" (mellan väntrummet och narkosrummet)(eller omklädningsrummet om man vill) han pekade hela tiden på dörren ut mot väntrummet, och visade sina tåg han hade med sig. Där fick vi i alla fall ge honom lugnande vid ett blöjbyte, och dåsig var ordet Från att ha varit lite olycklig och ej speciellt samarbetsvillig :P till att sitta i min famn och titta på gorillaklistermärket han hade fått och vara allderles nöjd med det. Han nästan somnade ibland.

Där fick vi också säga hejdå till pappa, när vi gick in till sköterskorna. Jag bar honom, men fick lägga ner honom när jag bytte skor/rock och sådan fin grön hårnätsmössa. Så sa jag;
- O ska du komma till mamma?
Då tittade han mig i ögonen, sedan på mössan och fnittrade åt mig. Sedan sträckte han ut armarna.. ♥

Vi kom in på OP-rummet, och då var jag övertygad om att han skulle somna i min famn, men nehe - de bad mig lägga ner honom på den smala smala britsen med den höga höga kudden. Jag fick sitta och hålla emot på min sida, annars hade han rullat ur..
Det kändes som om det kom ett tiotal blåklädda människor med grön ufo-mössa på sig som vimlade omkring. O tittade väldigt frågande på mig. Han förstod att det var något konstigt och ovanligt på gång. Han hade också blicken som säger -nej jag tror inte mina ögon-! Och han såg lite rädd ut, och liksom undrade om jag tyckte att det som hände var ok.
De klämde och drog i honom, och han drog tillbaka och ville till mig. Då sa de att i stället för att sätta kanyl nu, söver de honom med mask och sätter den sedan. De pratade och pratade runt mig, jag skulle visa hur han skulle andas i masken, att det var ok osv men det enda jag vet säkert är att jag inte släppte hans blick - och jag mumlade
-mammas bästa pojke-allt blir bra-mamma älskar dig-  
När de satte masken över nappen vred han sig fram och tillbaka, han ville komma undan, blev lite ledsen.
(Här säger de att det är vanligt till mig, och att han somnar snart)
Jag såg inte hans ögon för hennes arm, men jag bålhöll hans lilla hand och pussade på den, samtidigt som jag strök honom över håret och pannan. Tårarna rann. "Duktig kille sa jag, duktig duktig kille".
-Nu sover han sa de. Vi ska ta hand om honom.
Jag pussade honom på pannan och sa:
-Mamma och pappa älskar dig, mest i världen- vi ses snart.
(Blä vad jag gråter nu!)
Hur det kändes?
Som att jag övergav min son. Han som betyder mest.

Hon som följer mig ut säger att nu tar det vanligtvis 30-45 minuter, kanske mer. Och vi ska inte bli oroliga om det drar ut lite på tiden. *EEh ja, eller hur?* 
8.13 sätter jag mig i väntrummet.
8.17 kommer C som har köpt macka och kaffe.
(Och jag sa det, ovanligt taskigt av oss att äta här, i detta väntrummet fastar ju alla inför en operation..)
Jag fick inte i mig många tuggor, men kaffet slank ner. Sedan försökte vi komma på något att säga, men det var nog första gången vi var ganska tystlåtna när vi satt sida vid sida. Jag och min kärlek. I snurrande tankar.
8.46 kom de och hämtade oss, hon sa;
-Ta en varsin stol på väggen.
Och det var ju tur att väggen satt fast för vi SLET ner varsin stol och sprang efter.
Och där låg han, lilla lilla pyret, på tvären i den stora stora sängen och jämrade sig. Han hade ont så de gav honom mer morfin, så han somnade om. Så fort han vände sig eller rörde sig, jämrade han. Rakt in i hjärtat. Han började dra i kanylen och pasientarmbandet - de skulle inte vara där! (Han hade kanylen i handen som han inte hade haft plåstret på)(Inte för att det skulle hjälpa då kanske. Men ändå. I alla fall registrerade jag det.) Och han drog händerna i ansiktet. Det var ju där det gjorde ont.

När han vaknade till igen sedan var det lesdamt. Trött trött trött var han, visste inte vad han ville. Men inte välling, och inte napp. Men det märktes att han var törstig och vi bad om vatten och glass och när det kom tog han vattenglaset och klunkade - liten♥ - det märktes tydligt att det gjorde ont att svälja. 
Men efter glass, och bok, och vatten, och glass, och pussel, och vatten och glass så var glassen slut och det allra ondaste verkade släppa lite. Men då slog tröttheten in. OJ så trött han blev! Och då skulle de ju ta kanylen innan vi kunde gå. Det var ledsamt från början, och inte blev det bättre när det blev ett mindre blodbad i C´s händer. Men efter lite snabbt hårt tryck så slutade det - dock är snutten nytvättad nu.
11.05 alltså 3,5 timmar senare gick vi till bilen igen.


Kommentarer
Postat av: Lina - Mamma till Anabelle & Alicia ♥

Vad skönt att det är över nu iaf! Kan inte ens tänka mig hur det känns att behöva sitta där när de söver ens lilla barn och de inte förstår nånting. Uch! Hoppas han blir bra nu :)

2010-09-29 @ 21:21:29
URL: http://linajohnssonlifemyway.blogg.se/
Postat av: Sandra

Lille sötnos, vad duktig han (och Ni) varit! Skönt att det är över nu, varma kramar!

2010-09-29 @ 21:24:57
Postat av: MOSTER

Åh världens bäste Oscar vilken omtumlande dag. En jobbig och tuff för er alla, men början på en enklare vardag kan vi hoppas. Kan inte ens föreställa mig hur det var att säga "vi ses snart" när han rullades iväg. Moster pyler.

2010-09-29 @ 23:02:31
Postat av: mormor

Åh! När Du berättar minns jag PRECIS hur jag kände mej när det var Du som låg i mina armar och blev sövd. Men Du blev bra FORT! Kram

2010-09-30 @ 09:07:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0