Det här med tacksamheten igen. Blev åter igen påmind idag över att vi ska vara tacksamma som har det så bra. Inte gnälla så mycket över onda leder och feber, vaknätter och annat.
Stod och pratade med en arbetskamrat idag, när en tredje sa till henne att det var telefon, från skolan.
Jag kände hur det isade över ryggen. Och jag såg på hennes hållning, att hon fick samma känsla.
Hon tog telefonen, och jag överhörde bara nej, nej, åå, nej, ja det ska jag.
Hon kom tillbaka till mig, märkbart chockad. Och jag frågade vad som hade hänt. Tårarna kom. Det så mina ögon tårades innan jag ens visste vad som hade hänt.
Det var rektorn på skolan där hennes son, 8 år går. Hans klasskamrat hade efter en lång tids kamp mot cancern gått bort idag på morgonen. 8 år. En liten flicka. Hur kan livet vara så grymt?!
Kompisarna har förlorat sin 8 åriga vän. Syskonen sin 8 åriga syster. Föräldrarna sin 8 åriga dotter.
Tårarna rinner. Vackra flicka, jag hoppas du har det bättre nu.

Tänker på vad vi har. Vi har det bra. Tacksamhet. ♥