När vi kom ner till Korpadalen på onsdagskvällen var maten i stort sett klar, och bara att sätta sig till dukat bord. Grillat med massor av godsaker! Kruppen hade visat sig under resan, vi fick stanna en stund längs med vägen efter att O hade gråtit och stimmat upp sig sjlv till en riktig hostatack. Men det gick över fort som tur var! Eftersom O inte var 100 så tog jag och C det väldig lungt, en öl till maten men mer blev det inte, och det var vi tacksamma för när O vaknade vid halv tolv kippande efter luft. Tack gode gud att läkaren hade sagt till mig att det ofta blir så! Han var väldigt medtagen under en timmes tid, innan vi fick honom att somna om, men sedan sov han lugnt till tidig morgon.

Vi vaknade som sagt tidigt, men efter frukost lekte O och I och hade skoj, men det märktes att O var nedsatt. Han andades mer och mer korta snabba, onda andetag, och var ledsen, så jag ringde 1177, och hon tyckte att vi skulle åka in till jouren i Karlshamn. Sagt och gjort, vi kom in och fick hjälp av en jättetrevlig läkare, och sköterskor. När vi kom in andades han 58ggr/min. Han fick andas i en mask med syre och adrenalin, och fick kortison. Men det hjälpte inte, och han fick prova masken en gång till. Det märktes att de trodde det skulle hjälpa mer än vad det gjorde. Tillslut sa läkaren att vi hade två val; Åka hem och avvakta en timme eller åka direkt till barnakuten i Karlskrona. Självklart åkte vi direkt, varför skulle vi utsätta oss för att bara sitta hemma och vara oroliga om han blev värre?
Vi kom till barnakuten och fick hjälp med en gång. O fick mer kortison, mollipect och andas mer i masken. Han var efter en stund där "full medicinerad" - de fick alltså inte ge honom något mer. De fick ner andningen något, men det var långt ifrån bra. Vi lekte en stund för att se om det skulle börja verka, men det blev inte mycket varken till eller ifrån.
Så de la in oss, och vi fick ett rum som hette UTKLIPPAN. Hade en allderles egen koridor, där vi lekte, körde bilar och annat, och de kollade till oss med jämna mellanrum. O hade ätit dåligt och jag gick och blandade välling, men han ville inte ha, han ville inte heller ha yoggi, nyponsoppa, fil, kräm eller vatten. Då började vi bli oroliga. Han såg så liten ut när han hade somnat i bara blöjan, allderles svettig i håret, i den stora metalliska spjälsängen. 
De ville att vi skulle ligga över, för att de skulle ha kolla, men vad vi hade märkt var att hans andning var mycket lugnare när de inte var hos oss, med masker och allt annat. Han grät bara de kom in, och då blev han ju genast sämre. 
Vi åkte hem till morfar igen, med extra medicin, och med ett; bara kom om det är något! Kändes SÅ tryggt att veta att vi var välkomna tillbaka! Tack snälla ni!
Det dröjde inte länge innan O hade somnat i bilen, men innan han gjorde det, gjorde hen ett par "diggningar" till musiken i bilen, sen somnade han - älskade älskade lilla barn! Då kändes det som vi hade gjort rätt. 
Vi kom hem och han åt lite välling och bums i säng. Han sov hela natten till halv 7 med bara två hostatacker som ändå gick bra. 
Fredagen kom, vi blev utskrivna via telefon, men efter ett tag blev han sämre, och jag ringde avd27 och fick mer hjälp om medicin och hur vi skulle göra för att hjälpa O på bästa sätt. Allra bäst för en med falsk krupp är att vara ute. Så vi och I åkte in till stan, där vi lunchade med morfar innan han åkte till Öland och vi gick en sväng i butikerna när O sov i vagnen. Hittade ett par shorts till O på HM, annars blev det inget. 
Men ÄNTLIGEN hade tiden kommit då jag och S skulle åka till Asarum och hälsa på världens bästa J, med sin underbara lilla Prinsessa! Ååå, jag kan bara säga Ååå! Jag vill också ha! Herregud, hon vägde ungefär som O gjorde när han föddes, och jag sa det till S, jag kan inte ens se hur O´s drag har kunnat få plats på en sån liten liten goding. Ååå hon är heelt underbar! Bebissugen? Neej, varför tror ni det!?! Men det får dock vänta lite. Just nu skulle jag vilja bo i Korpadalen, och vara hos dem och gosa sådär ca hela tiden... Puss på er!

När jag hade kommit hem igen så lekte vi lite, och så badade O, och jag gjorde varma mackor till mig, C och I, och så tittade vi på film. Million dollar baby, den var superbra, fast något märkligt slut. 

När vi vaknade pratade jag med avd27 igen, om hur mycket medicin osv O skulle få om dagen, och de skulle återkomma när de hade pratat med läkarna. Sköterskan jag pratade med tyckte att det lät som om jag också hade falsk krupp om nu vuxna hade kunnat få det. Så jag har nog samma, men långt långt i från lika jobbigt som O. Jag provade hans medicin (på hennes råd) och det hjälpte! Mormor kom på kaffe, medan vi i stort sätt bara väntade på att de skulle ringa. Pratade om vi skulle åka hem samma dag alltså lördagen eller söndagen. Efter många turer bestämde vi att vi vill åka hem på lördagskvällen. Gick på promenad till Coop, och gick längs med ån hemma i Korpadalen, det är som att gå  i sin egen ficka. :) 

   

När vi kom hem packade jag, och Karlskrona ringde. Vi bestämde att vi fortsätter med medicinen och om vi behöver så kör vi där om på vägen hem, men vi kände oss lugna med att veta att vi kunde! Vi åkte hem till mormor och fick jättejättegod gryta och potatisgratäng, O ville fortfarande inte äta. Han badade och sedan fick han välling, så körde vi hem I och hämtade Catasita som var kvar i Korpadalen, och så bar det av hemåt. 

Resan hem blev en resa vi inte kommer glömma, O som skulle sova för natten vakade innan Bergkvara. Catasita spydde i sin bur strax efter. När vi hade stannat och torkat ur den körde vi en bit till, och strax innan Rinkabyholm kom det på andra hållet, så då fick vi stanna och slänga handduken hon låg på.. Men hem kom vi! Och skönt var det!  
Dagen idag har varit så lugn så en snigel skulle vara nöjd tror jag, det behövde vi nu! Och vi har köpt två filmer idag, och nu ska vi strax se Stekta gröna tomater, det är en film jag inte har sett på 100 år, och då vet jag att jag älskade den, och nu kan jag inte komma ihåg något av den, så det ska bli spännande! 
  
Vill tacka hela AVD 27 i Karlskrona för all hjälp denna helgen fast vi inte ens "tillhör" er egentligen. Att känna att vi var välkomna när som helst, och ni ställde upp med råd och hjälp dygnet runt. Tusen tusen tack underbara ni!