Ni vet den där känslan, när man ser fram emot något såååå mycket.

Så blir det inte riktigt så. Bra ändå, men ändå liksom.

I onsdags åkte vi ner, glada i hågen till mormor och Karlshamn, laddade till tusen för Rockfestival! Jag som fått min biljett till fredagen av pappa för att det är knapert i kassan, är så förväntansfull! Redan på kvällen får jag ett meddelande från en underbar vän. "Jag kanske, kanske, kanske kan fixa dig en lördagsbiljett..."

OMG!!! Förstååår ni vilka vänner jag har!?! Och jag gillade henne precis lika mycket innan!!! <3 :D

Ändå blir jag osäker. Ni vet ju hur jag är. Jag har så svårt att tänka om! Men jag kan ju inte bomma att kunna gå in med mina finfinaste vänner! Eller hur ska jag göra? Och barnen? Jag vet ju att jag blev så dålig förra året så jag missade i princip alltihop. Pallar jag verkligen två dagar!? Men det måste ju gå!

Calle och gänget drar ner på torsdagsmorgonen, jag har en mysig lunch med Fia, och en härlig kväll hos familjen Olsson/Ulveklint med barnen <3 Under natten gnyr Emma en del, det gör hon aldrig. Det är ett för mig typiskt mjölkljud. Men natten var ok. Framåt morgonen hostar hon lite grann, men inte värre än så. Jag går upp och gör mig FESTIVALREDO!!! Jag är såååå taggad!!!! Får ett samtal och börjar efterlysa  kryckor till en vän som gjort illa knät under en säkert alldeles fantastik dans under torsdagskvällen :D och efter mååånga turer vänder vi bilen och kör till Tostarp innan festivalen. För att hämta kryckorna alltså! Grabbarna är redan nere, och jag åker ner med min fina päron och barnen. Oscar vill ju så gärna få gå på marknaden :)

De åker hem med kidsen  på eftermiddagen, och festen börjar men kommer aldrig riktigt igång. De var nog lite för bako, mitt sällskap. Vi kollar in #RoyalRepublic #W.A.S.P och #BLACKSABBATH och några till där emellan, men Royal Republic och Black Sabbath lätt i topp!! Pappa hämtar oss vid midnatt <3 Tack snälla!

Kommer hem, pratar lite med mamma & pappa och vi går och lägger oss. Emma gnyr. Och gnyr och gnyr. Ropar på mig. Jag gosar om henne minst ett 15tal gånger. Tar över henne till mig och Oscar. Balanserar på kanten.

Så kommer de tidiga morgontimmarna och hostan drar på. Hon hostar i ett. Fram med astmainhalatorn, och puffar. Och igen, och igen.   

Så här fortsätter det. Pappa kommer och hämtar barnen så jag ska få en timme till. Ligger och slumrar. Hör hur hon hostar. Och hostar. Och tillslut kräks hon stackarn. Lägger ut efterfrågan på fb (Tack o lov för fb denna helgen!) om Mollipect. En fin vän nappar, och lägger ut i brevlådan så pappa kan hämta den när han kör ner killarna. Jag vrider och vänder på dagen. Och inser, det är denna gången jag tar ett vuxet mammabeslut. Jag får tacka nej till biljetten, för att ta hand om min lilla tös. Jag ska få i henne medicinen från h*****e, sedan ska jag åka på brunch till de fina jag egentligen skulle haft en heldag på Rocken med och sedan åker jag hem igen. Mollipect smakar inte gott. Emma grät, skrek, hostade, fäktade och ropade "nej mamma!! Sluta!" - japp det känns. Får i henne det tillslut. Tröstar min lilla tjej, och lämnar sedan över till mormor och morfar. Gråter i bilen till Mörrum. Jag får ett par energigivande, underbara timmar med vackra vänner. Vi äter underbart god mat, och pratar en massa strunt.

Sedan har jag en väldigt lugn eftermiddag och kväll. Lägger barnen.

 

Hon är inte kry liten. Ikväll har hon hostat i ett. Och 38.6.

När ska det ta slut? Jag vill inte vabba. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Vabba.

Imorgon ska jag vabba.

Min stackars lilla fina flicka <3 Det gör så ont att aldrig kunna hjälpa.