Att skriva att allt gick som en dans är väl att ta i :P

 

Detta blir ett låångt inlägg, antagligen i delar. Jag vill gärna dela med mig, men det är också mycket för min del, att jag vill ha det nedskrivet, så att jag faktiskt kommer ihåg, och själv kan berätta för min älskade dotter när hon om år från nu, frågar mig. ♥

 

Början börjar måndagen den 3 september. Då var jag i vecka 40+1. Jag var less och uppgiven, uppriven, och ville att mitt barn skulle vara här nu. Efter tillväxtultraljudet, och undersökningen blev jag inlagd då trycket hade stigit, och protein i urinen ökat. Inget annat blir gjort den dagen, Calle stackarn far fram och tillbaka, dagis, sjukhus, mat. Jaa, det var en lång dag. 

De ville absolut inte göra något alls under måndagen. Då skulle jag vilas. Och allt skulle pratas igenom. Planerat snitt var inget de ville göra eftersom jag inte var "tillräckligt sjuk". Att jag var väldigt orolig för att utgången skulle komma till att bli som med Oscar, hade mindre betydelse, dock ansåg ALLA, både läkare och barnmorskor att jag  tidigare skulle fått gått på amandasamtal, vilket jag gärna hade gjort, om någon hade erbjudit mig. Då hade jag i alla fall haft en chans att få berätta hur allt kändes.

 

Tisdagen kommer. Efter en natts sömn vaknar jag med ett tryck på 148/108, med mer protein i urinen. Jag pratar med läkaren och jag försöker verkligen få dem att förstå att jag är INTE rädd för ett snitt. Jag har flera gånger påpekat att jag hellre vill ha ett snitt, ett lungt och bra snitt där jag känner att JAG ÄR MED, att jag förstår vad som händer, än att de ska pressa mig så långt i ett förlossningsarbete, eller vänta ut mig så länge till havandeskapsförgiftningen blir så illa att jag inte är mig själv längre, och då ändå inte riktigt få vara med på vad som komma ska. Hon säger att hon förstår, men att jag är inte tillräckligt sjuk för att få ett snitt.

Men hon vill "starta igång mig", och lägger en gel som ska väcka livmodern att börja arbeta. Den är helt opåverkad när de lägger genlen.

Jag känner ganska snart att något händer, och sammandragningarna drar igång. Det gör inte ont - ONT liksom men det känns. De kollar mig under hela eftermiddagen med ctg-er, och visst syns dem.

Eftersom det syns och känns med sammandragningarna vill de inte "rota i onödan", och vill därför inte göra något mer under tisdagen. De hoppas att kroppen ska ta tag i det hela och kickstarta förlossningen.

Calle och Oscar kommer upp en stund på eftermiddagen, och jag har lyckats få permis till cafeterian för att äta lite kvällsmat ihop. Och då börjar det dra lite mer i magen. Mycket spännande tycker jag :)

Vi kom upp igen på rummet, och kollade lite på barnkanalen. 

När Calle och Oscar skulle åka hem, stålsatte jag mig. Jag skulle inte visa Oscar hur ont det gjorde i mitt hjärta. Vi hade pratat länge om att jag och bebisen skulle stanna på sjukhuset tills bebisen hade kommit ut, så att doktorn kunde hjälpa oss. Att pappa skulle göra välling på kvällen, och åka med honom till dagis. Men ändå blev det snurrigt. Och efter pussen och kramen vände han sig till mig och frågade;

-ska du åka hem med oss nu mamma?

Jag sa;

-Nej min älskling, mamma ska stanna här. Men så fort bebisen har kommit så åker vi hem allihop igen, och då ska jag komma in till dig med vällingen igen när du ska sova.

Kom ihåg att jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka! ♥ ♥ ♥

Han fick en slängpuss, och jag fick en tillbaka. Jag gick till mitt rum med tårarna rinnandes ner för kinderna.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥