Japp där har ni kvällens sena övningar på Norra vägen :P

Emma har haft en tuff kväll. Det gör så ont i hjärtat.

På ett sätt känns det skönt att knappt någon har upplevt hennes mest magonda. När det skär i hjärtat och jag är så hjälplös att tårarna rinner. Det är skönt av den anledningen av att ingen har sett MIG så fruktansvärt liten. När jag inte ens kan hjälpa min egen underbaraste dotter, att inte ha ont.

På ett annat sätt önskar jag att ALLA fick se hur jobbigt det är. För som det är nu, tittar alla på mig med stora, frågande ögon lite mer "hon? ont i magen?" "hur jobbigt kan det vara" -typ. Och det, är också väldigt jobbigt.

Det är bara en, EN till som vet hur det är. Och jag är tacksam in i hjärtat för honom. ♥

Precis hemkomna från en härligt höstsolig promenad! Vi har varit ute ett par timmar, med ett mysigt stopp på Waynes. Storebror har sprungit i löven, plockat pinnar, hoppat och allt som hör till, medan lillasystet har sussat sött! Häärligt är bara förnamnet <3 

 

Väntar tålmodigt på pappan som kirrar chokladboll, och kaffe till mamman - på Waynes! 

Igår hade vi fastermys i Färjestan!

Barnen är klara, nu är det bara morsan kvar!

In i duschen med mig, så jag vaknar till liv, och slipper huvudvärken!

Idag ska vi träffa barnens faste Ulle, som inte har träffat Emma än,

och så får vi se vad mer dagen bjussar på. Lördag är det i alla fall,

och solen skiner!!

Nu ligger liten i min famn, och halvsover. Precis mätt efter flaskan, såsig och trött. Det kör lite i hennes mage, håller tummarna för att det inte blir mer. Oscar sover så gott som bara han kan. Skavlan är på. Calle är och kör sin syster. Just nu är det väldigt lugnt här. 

Letar efter en datapysslare som kan hjälpa mig att

få ihop och lägga upp en fin header!

Jag blir faktiskt riktigt irriterad när jag skriver ett långt inlägg om vår dag, lägger dit en bild och då går inte det, tänker skit i bilden och trycker *publicera* DÅ BLIR JAG UTLOGGAD OCH INLÄGGET FÖRSVINNER. 

Sitter i en korvmoj - nöden har ingen lag :P 

Hej och hå!

Ska försöka få till ett inlägg tänkte jag :P

Igår hade vi en tuff dag, med väldigt mycket gråt. Till slut så jag grät. När min vackraste dotter har gråtit i över en timme non stop, för att hon har ont i sin mage, då är det jävligt. Att hon sedan får lika mycket knip på kvällen igen, för att det inte kommer något - gör lika ont. Annars har det faktiskt kommit något varje kväll. Och hon är lugnare. Men när hon har ont - har hon riktigt ont. Och det är fortfarande varje idag. Och det är väldigt utmattande, för oss båda. Och de andra också såklart. 

 

3 veckor, igår. Ja, det är lustigt, med Oscar hade jag JÄRNKOLL. Dagar, veckor, månader. Visst tänkte jag på att det var tre veckor sedan hon kom igår, men det var inget jag hann blogga om. Det hände ju inte med Oscar att jag glömde :D Skillnad redan nu :P

Vi var på BVC igår, och snäckan har redan gått upp till 3930gr och vuxit 4cm på 3 veckor!! Så nu är hon 54cm lång. Lång och smal, precis som storebror! ♥ Fast ännu lite länge. Men Oscar var ju kortare när han kom också. Annars skiljer vikt någon vecka på dem bara, såg jag igår när jag kollade i Oscar "gröna bok". Häftigt!

Vi tycker både jag och Calle att hon blir likare och likare Oscar för varje dag. Men undrar om hennes ögon kommer bli gröna som mina... Hennes är inte lika blåBLÅ som Oscars var, och så är hennes hår mörkare. Oscar är ju jättelik Calle nu, undrar vem hon blir lik!? Kan ju inte hjälpa att hoppas att hon "lutar" lite åt mig. Oscar hade ju en period när han var lik mig. Då var han sex månader :D

Både igår natt, och i natt har skruttan gjort det vi inte trodde skulle hända än. Hon har fått sista målet vid midnatt, och sedan har hon sovit till nästa HALV SEX! Det ni!

Oscar är så himla go vid lillasyster - och stolt. Han klappar och gosar, och när han pratar med henne lyssnar hon verkligen! Tänk - hon har redan hittat sin stora idol. ♥

 

Idag är det dags för fredagsmys, och vi har redan haft en härlig morgon! Vi har endel ärenden, men det brukar gå fint! Hoppas lillskruttan får må bra också bara!

 

 

 

Sitter med båda mina barn i soffan, den ena sover räv på mitt bröst, den andra ligger och myser mot min sida. Tillsammans tittar vi på Oscars favorit national geographic film "Golfinerna"-dvs delfinerna :)

 

Efter en av de virrigaste nätterna på länge, med bägge barnen vakna fick jag väcka de båda två för att vi skulle hinna iväg! Oscar var på ett strålande humör och tyckte mamman skulle motioneras :) 

Efter lunch tog vi en promenad till Slottsparken. Där gick vi en promenad innan vi gick till lekplatsen och inväntade Sebastian för bus!! 

 Morgonmyser i soffan - en måååndagmorgon! 

-Mamma, man måste bara göra lite såhär också!

I eftermiddag gick vi hela la familja på söndagspromenad till Maxi. Jättemysigt! Och Oscar chockade alla med att gå fram o tillbaka utan gnäll <3 Mycket tack vare gummistövlar, löv och vattenpölar! :) 

Igår blev vi utbjudna av pappa till Stekhuset!

Jisses så gott det var.. Först träffades vi här hemma, och de andra drack lite vin, men eftersom jag inte var så sugen och eftersom det regnade så, så körde jag. Och det var rätt skönt :)

När vi kom ner mötte Francisco oss i dörren, och jag fick ett STORT grattis och Emma fick en puss i pannan. (För er som inte vet, så var det på Stekhuset jag och Calle träffades när han jobbade som kock, och jag som servitris) ÅÅ det var jättekul att komma ner igen, det var riktigt länge sedan vi var där! Och det var FANTASTISKT gott!

Har ni Kalmarbor eller Kalmarbesökare aldrig provat Stekhuset - kom snart igen så tycker jag ni ska göra det!

 

Jag vågar knappt skriva detta -då får jag väl ångra det bittert- men det känns som *pepparpeppar* som det kanske har vänt för Emmas lilla mage. Ett par dagar har hon varit mycket lugnare på kvällarna. Vi har dragit ner 0,5 på lactuslosen (som bvc sa), hon får både semper och miniformdroppar. Vi ger något mindre mat. Som sagt har hon verkat lugnare, och mer vaken. Vi känner inte att vi måste få henne att somna så fort hon är vaken för att hon har så ont i magen. Och DET är underbart! Att få se henne, vaken OCH nöjd! ♥ ♥ ♥

Ett par dagar har hon dock kräkts en del, (men bvc sa att detta är ett BRA tecken, för allra oftast kräker INTE kolikbarn!) Men igår kom det upp mer än tidigare. En riktig en på Stekhuset (och VARFÖR fångar jag det i den andra handen!?! UUUURK!!) men det värsta var när vi kom hem. Hon fick mat, och så låg hon på mitt bröst och hon låg och slummrade. Så kände jag hur hennes mage började, och sedan blev hon sådär att hon inte fick luft - vilket innebär att jag lyfter upp henne, och hon spyr TRE RIKTIGA SPYOR rakt ner i min uringning. Tack GODE GUD att vi var hemma. Hela bhn, topparna, på min haka och hals. Vad ska jag säg? Det var ju skönt att hon blev lugnare i magen efter :P Men natten blev bra, och hon har varit mycket mer vaken idag ♥ ♥ ♥

Oscar hade en riktigt jobbig dag igår. Han var ledsen, arg och det var överhuvudtaget inget som var riktigt bra. Så fort det gick upp, gick det fort utför för minsta småsak.
Det var så jag funderade på om han skulle bli sjuk, men idag är läget helt annolunda! ♥ ♥ ♥ 

Så vi tar oss en riktig mysdag ♥ ♥ ♥

 

Trevlig helg! :)

 

♥ Sitter här i soffan med min fina, storalilla son, och min pyttelilla dotter ♥

Den stora kollar på Ronja, och den lilla sover lugnt och skönt.

Oscar är så underbar med Emma, rätt var det är far han fram och så lägger han

sin (nu) bamsestora stora hand försiktigt försiktigt på hennes hjässa,

och så säger han; sååå, det är ingen farja!

Tänk så underbart det är!

Emma är redan två veckor igår, och i natt ramlade naveln.

DET gjorde ingenting, som Mia sa;

Man tycker inte den stör nåt speciellt när den är där,

ändå är det så skönt när den har ramlat bort :)

 

Ikväll kommer morfarn in på kvällsmat,

och denna kvällen var det dags för kycklingsallad.

MUUMS!

Tvättar ett par maskiner (mest för att jag kan :) ),

har kört diskmaskinen, och ska åka och handla

när lillan fått i sig lite mat.

 

 

Imorgon börjar vår nya vardag. Lite märklig känsla.. Calle ska jobba, Oscar ska till dagis. Funderar på om jag och liten ska åka och köpa storebrors vinterkläder, det är ju inte så att han provar dem :P 

 

Nu håller vi alla tummar för att lillan slipper sitt magonda ikväll <3 <3 

Båda skulle hålla koll på lillasyster på hemvägen såklart <3 

Nu vet jag knappt vad jag har skrivit om och inte :P

Tur att det är lika tillåtet att skylla på mammahormoner som gravidhormoner. :D

 

Idag har jag och Emma varit på jobbet och tackat för de fina presenterna vi fick igår, bakade chokladmuffins med plopp och center i. Nehä, de var inte äckliga! 

Jag ska lägga upp en bild när lampan är i taket och händerna är i leran. :) Funderar faktiskt på att i stället för att ta Emmas hand och fot, att ta båda barnens händer. Det kan väl bli lite fint? En stor och en liten ♥

 

I eftermiddag åkte vi till Nybro, och när vi fikade kom vi på att vi ville ju faktiskt hämta Bella på dagis! Så vi pratade med Chrille, körde hem och ställde bilen och tog vagnen. Ja och Bellas vagn då. Hon blev lika glad som vi när vi kom ♥ mosters fina tjej ♥ Så tog vi allihop en prommenad hem. Detta var det längsta jag har gått sedan en bra stund INNAN Emma kom. Och just nu sitter jag här och är, inte orolig, men fundersam.

Strax över snittet har jag fått ett par typ knutor, eller knölar i magen. Som gör lite ont när jag drar över. Nu har jag försökt massera lite över, och jag tycker att de har blivit lite mindre. Undrar om detta är något att "söka" eller fråga över. Får fundera vidare till imorgon :)

 

♥ KÄRLEK♥KÄRLEK♥KÄRLEK♥

 

Dator har verkligen prio noll just nu. Även när jag HAR massor att blogga om, och viljan så hinner jag inte riktigt med.. :( 

Fixade väl jag :P Lite svidigt, men inte värre än det.

Vilken dag!

Vi har tillbringat den med våra bästa ♥

Massa bebisgos, pojkbus, spring och full fart!

 

Nu har jag klickat hem de två nyaste fotoböckerna i samlingen. Ska bli kul när de kommer :)

Liten snäcka vilar upp sig! 

Vi väntar på finbesök från Karlshamn och Oscar pratar redan i falsett :P 

Idag har Max med familj varit här och vi hade suupermysigt och kul! Efter lite fika gick vi till Slottsparken, där vi (läs de andra inte jag) matade änderna, lekte på lekplatsen, busade runt och jagades (mest oscar o lukas), och Moa körde vagnen så stolt hela vägen till slottet och hem!

En härlig eftermiddag! <3 

Nu väntar ännu en härlig dag imorgon <3 

 

Och kolla här, vilka fina syskon <3 <3 <3 

Tänk idag har vi varit hemma en vecka. Så fort det går - redan!

  Idag har storebror tagit sovmorgon, så nu sitter vi andra här i och undrar när vi ska få frukost egentligen!? :P

På lördagen skulle vi äntligen få åka hem.

Vi skulle "bara" gå på en läkarundersökning av Emma vid 8.30, och sedan skulle ronden gå vid nio och då skulle läkaren prata med mig - så var vi fria sedan!

"Utskrivningssamtalet" var redan fixat, det hade jag och Bm A fixat kvällen innan. På frågan som alla undrar "Hur kunde hennes hjärtljud rasa så?" Är det enda svaret vi fått;

-Vi vet inte. Vi har ingen aning. Och vi kan inte svara på det.

I alla fall. Vi fick in pappa tidigt på morgonen så Calle kunde komma och vara med på läkarundersökningen. Allt såg fint ut!

Födelsevikt 3310

Fredagen 3160

Lördagen 3170

Eftersom brösten strejkade från början, och eftersom jag hade nada energi att lägga dit, så gav jag mig på en gång. Ersättning fick det bli. Därför vände hon ju också snabbt i vikt.

Så väntade vi på min läkare. Och väntade, och väntade. Klockan gick.

Vid tolv kom hon. Kvart över var vi hemma.

Hemma. Hos oss. Med våra högt älskade barn!

 

Under lördagen och söndagen gjorde jag ett "första-barns-misstag". Jag lyssnade inte på min magkänsla.

Vilket fick min lilla dotter att vara otröstlig. Det var också de dagarna jag hade mina "tredjedagarsgråten". På måndagen till viktkontrollen, och min blodtryckskontrollen hade jag förstått det, och "erkände" skamset med tårarna som brände i ögonen för barnmorskan att jag inte hade lyssnat, på vare sig mig själv eller dottern. Det ända hon sa var;

Gör det. Du vet vad som är bäst.

Då hade hon gått ner mer. 3155 gr. Huu, så ont det gjorde i hjärtat.  

 

 

Och lugnet säker sig sakta men säkert över Norra vägen...

Storebror har precis somnat, och lillasyster sover gott i soffan.

Nu ska vi lata oss, ända tills vi orkar gå och lägga oss.

 

Självklart är tacksamheten störst. Tacksamheten att min fina dotter finns. Att de hann.

 

När jag hade väl hade vaknat kunde inget få mig att somna om. Adrenalinet rusade. Jag ville ringa världen! Tänk, att jag hade fått en flicka. Jag! Och det var så självklart.

Och det var så självklart att hon är en Emma. ♥ Vår Emma ♥

Hon vägde 3310gr, och var 50cm lång. En perfekt liten bebis. Aldrig hade jag trott att hon skulle vara så liten, eftersom Oscar vägde 3305gr och var 48cm lång - och han kom i vecka 36+3!

Vid strax innan halv sex på morgonen blev vi uppkörda på mitt rum. Calle var himla trött. Han hade ju inte fått ett par timmars sömn som jag. Vi ringde min mamma, som satt i sängen med Oscar (som redan var vaken!) och min pappa, och hon fick sätta på högtalartelefonen. Jag sa;

-Hej mitt hjärta, vet du, du har blivit storebror!

-Jag!?

-Jaa, nu är bebisen här, och det är en flicka, hon ska heta Emma.

-Emma ♥ utbrast han, men all värme i rösten, och jag kunde höra hur hans leende var från öra, till öra.

♥♥ Aldrig jag kommer glömma det ögonblicket. ♥♥

 

Calle somnade och jag plockade fram mobilen :P

Euforisk.

Men strax innan frukost somnade även jag. Någon bricka fick vi inte, med frukosten fanns kvar när vi vaknade.

Barnmorskan för dagen var en av mina kunder från jobbet, som jag hade bestämt med att jag inte skulle träffa, för då hade jag fått gå över tiden :P Men som jag var jätteglad att träffa! Och hon också tror jag :)

Jag fick hjälp in i duschen, så jag tog mig en lång dusch medan de bäddade rent i min säng. Härliga de är!

Vid ett-tiden kom Storebror ♥

Så många känslor! All längtan efter honom, att se hans blick på lillasyster, att få krama honom huur mycket som helst!

Att veta - nu är vi vi! ♥ Ja, jag har inga ord som kan beskriva vad jag kände!

♥ ♥ ♥ Mina älskade barn! Jag gör vad som helt för er! ♥ ♥ ♥

 

 

 

 

 

http://jagmamma.blogg.se/2012/september/mitten.html

Och tredje här;

 

 

Läkaren ser mig i ögonen och säger, denna gången får du sova Lisa. Det måste gå snabbt nu.

De springer med mig. SPRINGER. Panik i rösterna runt mig. In på operationsrummet. Får en mask över munnen. "Du sover strax."

Jag hör Calle; jag älskar dig Lisa!
Jag tänker; Gode Gud, får ut honom härifrån! 

Jag hör någon ropa rakt ut "Ska verkligen pappan se det här!?"

Och jag förstår att de tar ut honom. Sista tanken är, jag måste krysta.

Det första jag frågade när jag vaknade var;

 

Alla som är ointresserade får här med en chans att hoppa över detta inlägget.

 

Emma får bara ersättning, och det första som hände var att magen strejkade. Vi har haft riktigt jobbigt med hennes mage. Många tårar har runnit.

Men IDAG, en timme efter att jag ringde bvc och fick rådet att köpa microlax, släppte det lite. (Nu har jag ju självklart köpt de ändå så de finns hemma, (då är det ju allra mest chans att slippa dem!) Åååh som hon tog i min lilla flicka. Killarna var hos frisören och hon låg i mitt knä, oj som hon tog i. Lilla lilla flicka ♥

Men ÄNTLIGEN!

Och i kväll kom det faktiskt lite till, så nu håller vi tummarna!

En sån här liten plutta ska faktiskt inte alls behöva ha så här ont i magen. Hon ska bara må bra!

Så här trött kan en liten flicka bli, när hon äntlugen lyckats bajsa efter två dygns tvärstop igen. Älskade barn <3 

TTvärsovandes på skötbordet med en ren torr blöja :)

Igår kom jag igång, inlägg ett om förlossningen hittar du här;

Och andra inlägget här;

 

22.30 blev det ny undersökning.

Då hade jag riktigt jäkla ont.

Då skulle beslutet tas om jag skulle "fortsätta in i förlossning" med barnmorskan och läkarens hjälp, eller om jag skulle sova. Jag var LIVRÄDD att allt skulle stannas upp. Jag var trött efter en dag med de där jääävla pinvärkararna, men fast besuten att de inte fick stoppa det nu!

Jag flyttas från "gravida" till "förlossningsavdelningen"

 

De tar håll på "hinnorna", och det gör riktigt riktigt ont. Jag ska prova lustgas. Får panik av masken.

Jag fick ett annat munstycke och provar igen. Men börjar kräkas. Fruktansvärt att kräkas samtidigt som man har värkar. Kräks flera gånger, och gråter. Gråter fram till Calle att jag inte klarar det. Jag vill inte, det går inte. Kroppen gör som den vill, inte som jag försöker få den att göra. Läkaren vill att jag ska lita på min kropp.

Vid midnatt är jag öppen 4cm. Jag har 3 sammandragningar per 10 minut. Jag säger att jag vill gå på toa och (ursäkta) bajsa.

-Nej det vill du inte, är svaret jag får.

-Eh jo!

-Nej det vill du inte, du tror det för att barnet trycker på.

Vi dividerar ett tag, och jag säger,

-ok jag behöver kissa.

Jag går till toaletten och bajsar :P

Jag ska få en tidig ryggmärgsbedövning eftersom jag har haft värkarbete så pass länge, så att kroppen ska få vila mellan värkarna. Jag är ledsen och tror att läkaren och barnmorskan inte tycker att jag gör mitt bästa. Jag gråter för att jag är övertygad om att de tycker jag är "dålig".

De tar nya blodprover som bl.a visar att jag har fått någon bakterie i samband med havandeskapsförgiftningen, och då måste de ge mig antibiotika innan de kan ge mig ryggmärgsbedövning.

01.40 lägger de ryggmärgsbedövning. Jag sitter på sängen och lutar mig mot vår fina undersköterska som är superbra. Hon hjälper mig att andas. Det tar ju lite tid att lägga, och de väntar in och ut värkarna. Jag rycker till ordentligt. Men det går bra.

Åtta minuter senare ska jag lägga mig igen, och det är då undersköterskan inte får några bra hjärtljud. De ber mig vända mig på sidan-andra sidan-ryggen-sidan. Jag märker att det är något fel. Jag känner stressen hos de i rummet. De säger åt mig att;

-Andasandasandasandas -med bara syre.

-Andasandasandas Lisa! Vänd dig hit. Du måste andas.

Det väller in människor i vita rockar. Alla gör tusen saker.

-"Jag måste ta av dig ditt halsband",  "sätt kateter, kanyler och dropp!" Är saker jag registrerar de säger och gör samtidigt. Det var vid halsbandet jag förstod på riktigt.

Jag får fram;

-Gå tidigare. gå tidigare!

Ingen hör mig.

Jag ser Calle. Han är rädd. Jag är rädd.

-AndasAndasAndas Lisa. Jag är inte långt ifrån hyperventliera.

Klockan är 01:50 och jag är öppen 8cm.

Jag mår tillräckligt bra för att förstå hur allvarligt det är. Barnets hjärtljud ligger mellan 60-70.

 

Frukostmys i soffan med bästa sällskapet <3 <3 >3 bara vi! 

Jag sov förvånande, och ovanligt gott natten onsdagen. Om jag la mig på ryggen så kom sammandragningarna tätare och ondare, men så fort jag la mig på sidan (som ändå är det enda sättet att sova som övergravid :P ) lugnade det sig, och ja, jag sov riktigt bra.

När jag vaknat och alla kollerna var kollade, skulle de också kolla "vad som hade hänt". 

Ingenting.

"Lite mjukare tapp" var allt de hade och komma med.

Dåligt tyckte jag. Och ledsen blev jag.

De la lite mer gel, vilket innebar att jag skulle ligga still en timme, med ctg. på rygg. Det kändes betydligt mer. Men inget regelbundet.

Ringde och pratade med Calle som jobbade. Dagen gick mest till att vänta, och känna. Längtade efter Oscar, som jag då fortfarande trodde skulle komma efter dagis.

Fick mer och mer sammandragningar. Som kändes mer och mer. Och de beslutade att lägga mer gel efter att undersökningen visade NADA. "Öppen 0,5cm, mjuk" BLÄ.

Genast drog det på ordentligt. Och det började göra riktigt ont. Äntligen tänkte jag.

Jag frågade försiktigt, då jag var lite rädd för svaret, om det gör så här ont nu, hur ska det då bli sen!?

Jag fick förklaringen att eftersom de la gel så börjar värkarbetet med såkallade "pinvärkar" och eftersom livmodern inte har nappat alls, kommer det göra svinont. Så ont att endel kvinnor tycker att de är värre än när förlossningen är igång på riktigt. Ok, tänkte jag, men fixar jag detta nu då, då klarar jag ju resten! 

Ringde Calle och sa att han INTE FICK ta med Oscar.  Hur mycket jag än längtade efter att få krama om honom, pussa på honom, och berätta hur mycket jag saknat honom. Lägga mig och titta på bollibompa med honom. Så ville jag absolut inte att han skulle se mig i skicket som jag var då. Som tur var, var mamma i krokarna och pappa behövde bara köra över bron. Så de åkte och hämta Oscar allihop på dagis, så kom Calle själv. 

Jag tror att jag hade mer ont, än vad han var riktigt förberedd på.

Om livmodern nu inte nappade, så att jag kom igång på riktigt, så ville de att jag skulle ta torsdagen till att vila innan de ville göra något mer. Många svordommar gick igenom huvudet. Klockan är nog runt 17.

Under denna eftermiddagen hade jag en underbar barnmorska, som efter flera timmar berättade att hon faktiskt är en amandabarnmorska. Hon har lyssnat på allt jag sagt, hon frågar mig, hon lyssnar, hon förklarar, jag förklarar om. Jag frågar, och lyssnar, och det är väldigt skönt att prata med henne. Hon tycker de andra som "har haft hand om mig" har gjort fel som inte kontaktat henne tidigare. Hon verkar verkligen förstå mitt dilemma. Att jag VILL FÖDA BARN. Jag är inte rädd för det. Jag är inte rädd för snitt. Jag är rädd för att bli så dålig att jag inte känner att jag "ÄR MED om förlossningen". Det är det jag är rädd för.

Blodtrycket stiger och jag får blodtrycksmedicin. Blir mer orolig, men barnmorskan är duktig på att lugna mig.

 

Strax innan 20 har jag rejält ont. Mellan 3-4-5 minuter mellan värkarna. Och de varar i ca 40-45 sekunder.

De kollar mig igen. Tappen är en cm, och jag är 3cm öppen.

TJIHU!!! NÅGOT HAR HÄNT!!!

 

Calle ringer hem och säger att han stannar kvar hos mig..

 

 Det är redan svårt att tänka hur det var innan.

Innan denna sista veckan.

Hon är så självklar.

♥ Min älskade dotter, har redan varit hos oss en vecka ♥

Att skriva att allt gick som en dans är väl att ta i :P

 

Detta blir ett låångt inlägg, antagligen i delar. Jag vill gärna dela med mig, men det är också mycket för min del, att jag vill ha det nedskrivet, så att jag faktiskt kommer ihåg, och själv kan berätta för min älskade dotter när hon om år från nu, frågar mig. ♥

 

Början börjar måndagen den 3 september. Då var jag i vecka 40+1. Jag var less och uppgiven, uppriven, och ville att mitt barn skulle vara här nu. Efter tillväxtultraljudet, och undersökningen blev jag inlagd då trycket hade stigit, och protein i urinen ökat. Inget annat blir gjort den dagen, Calle stackarn far fram och tillbaka, dagis, sjukhus, mat. Jaa, det var en lång dag. 

De ville absolut inte göra något alls under måndagen. Då skulle jag vilas. Och allt skulle pratas igenom. Planerat snitt var inget de ville göra eftersom jag inte var "tillräckligt sjuk". Att jag var väldigt orolig för att utgången skulle komma till att bli som med Oscar, hade mindre betydelse, dock ansåg ALLA, både läkare och barnmorskor att jag  tidigare skulle fått gått på amandasamtal, vilket jag gärna hade gjort, om någon hade erbjudit mig. Då hade jag i alla fall haft en chans att få berätta hur allt kändes.

 

Tisdagen kommer. Efter en natts sömn vaknar jag med ett tryck på 148/108, med mer protein i urinen. Jag pratar med läkaren och jag försöker verkligen få dem att förstå att jag är INTE rädd för ett snitt. Jag har flera gånger påpekat att jag hellre vill ha ett snitt, ett lungt och bra snitt där jag känner att JAG ÄR MED, att jag förstår vad som händer, än att de ska pressa mig så långt i ett förlossningsarbete, eller vänta ut mig så länge till havandeskapsförgiftningen blir så illa att jag inte är mig själv längre, och då ändå inte riktigt få vara med på vad som komma ska. Hon säger att hon förstår, men att jag är inte tillräckligt sjuk för att få ett snitt.

Men hon vill "starta igång mig", och lägger en gel som ska väcka livmodern att börja arbeta. Den är helt opåverkad när de lägger genlen.

Jag känner ganska snart att något händer, och sammandragningarna drar igång. Det gör inte ont - ONT liksom men det känns. De kollar mig under hela eftermiddagen med ctg-er, och visst syns dem.

Eftersom det syns och känns med sammandragningarna vill de inte "rota i onödan", och vill därför inte göra något mer under tisdagen. De hoppas att kroppen ska ta tag i det hela och kickstarta förlossningen.

Calle och Oscar kommer upp en stund på eftermiddagen, och jag har lyckats få permis till cafeterian för att äta lite kvällsmat ihop. Och då börjar det dra lite mer i magen. Mycket spännande tycker jag :)

Vi kom upp igen på rummet, och kollade lite på barnkanalen. 

När Calle och Oscar skulle åka hem, stålsatte jag mig. Jag skulle inte visa Oscar hur ont det gjorde i mitt hjärta. Vi hade pratat länge om att jag och bebisen skulle stanna på sjukhuset tills bebisen hade kommit ut, så att doktorn kunde hjälpa oss. Att pappa skulle göra välling på kvällen, och åka med honom till dagis. Men ändå blev det snurrigt. Och efter pussen och kramen vände han sig till mig och frågade;

-ska du åka hem med oss nu mamma?

Jag sa;

-Nej min älskling, mamma ska stanna här. Men så fort bebisen har kommit så åker vi hem allihop igen, och då ska jag komma in till dig med vällingen igen när du ska sova.

Kom ihåg att jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka! ♥ ♥ ♥

Han fick en slängpuss, och jag fick en tillbaka. Jag gick till mitt rum med tårarna rinnandes ner för kinderna.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

 

Idag hade vi en flick/pojkdag! :) Eller i alla fall för en stund. Mamman och Emman tog Opeln och brummade ut till modehuset med mormor för lite shopping, medan killarna fikade på café och grejade en massa killgejer ihop.

Det var flera veckor sedan jag körde bil sist, och aldrig har jag gjort det med min sprillans nya dotter i baksätet - men det fixade vi gallant :D

Men efter bilfärden dit och en snabb brottning med barnvagnen fick det allt bli fika först innan shoppingen :P Kroppen är ju inte var den var, eller kommer att bli igen, och vid ett par tillfällen trodde jag jag skulle gråta en skvätt, men huu så härligt ändå. Fixade massa kläder till storebror, så nu är allt fixat till honom inför hösten/vintern utom de riktiga utevinterkläderna. Men allt de här "vanliga" - tror jag är klappat och klart!

Det var så himla mysigt, vi tre, med lite egentid ihop. Emma skötte sig så himlans bra - såklart - vilket gjorde allt det andra också ÄNNU härligare!  ♥ ♥ ♥ ♥

 

Emma har haft det lite tufft i början, (ja allra första början ska vi inte tala om inte förrän jag har skrivit om den i alla fall :P ) med magen. Men idag ringde bvc-tanten för att ge första vägningstiden imorgon, och då passade jag på att fråga, och fick ett rakt på sak svar och hjälp. UNDERBART! Jag berättade att hon har det krångligt med magen, och att med Oscar fick vi ge lactolous ett tag, och hon tyckte absolut att vi kunde testa det med Emma redan nu. Det inköptes mindre än 5 minuter efter samtalet, första dosen slank ner vid fyra, och vid tio fick vi UTDELNING *Happyhappyhappy* Tänk att bajs kan göra en vuxen så glad och orolig, och inte minst så lättad att jag vill dela med mig med hela världen att hon har bajsat :P  Och hon verkar må himlans mycket bättre!

Men fram till igår, kommer med det andra mega inlägget. Men tyvärr försvann det jag skrev idag. Vet inte varför bara. Jag är verkligen ingen datahacker.

 

Lite vad som händer... Om någon duktig bloggfixare har tips - slukar jag gärna din hjälp! :)

Tror "storyn" kommer uppdelat eftersom... Men, det tar lite tid. Det är inte mycket tid över för datorn just nu :P

REDO!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det är så mycket kärlek,

mitt hjärta svämmar över!

Det är så tårarna kommer.

 

 

Idag har vi varit 2 trötta tjejer! Och denna (förhoppningsvis!) sista kvällen här på bb blir det dobidoo och Skavlan. Om vi är vakna så länge :P 

I natt kom hon äntligen, vår lilla flicka <3 

Känslan i mitt hjärta när Oscar och Calle går, och jag ger min son en slängpuss, och undrar om jag hinner till rummet innan tårarna komma. Samma känsla är det nu, när jag inte kan gå in och titta på honom innan jag ska sova. <3 Jag saknar så det gör ont <3

 

Vi hoppas liten kommer snart  så vi får bli vi <3

Jaha, nu sitter jag på sal 8 och väntar på min tredje blodtryckskontroll för dagen. Inlagd är jag, och nu väntar och vilar jag igen. 

och här sitter väl vi. Det enda som VERKLIGEN har stört i natt var den djävulskt irriterande raggabilen som tyade köra runt här till 4.45 sista varvet, spelandes på högsta volym (såklart! vad trodde jag) innan han gav upp. 

Men min goding till son, han ska nog bli fotomodell :)