♥ Min finaste, vackraste katt ♥

Ett par dagar har vi märkt att Catasita inte har varit som vanligt.
Igår när jag kom hem såg vi att magen var som en ballong
- och då har hon knappt ätit de senaste dagarna.
Hon hade inte ont.
Imorse var magen ännu större.
Jag ringde vetrinären, och vi fick komma in på förmiddagen.
Hon klämde lite på henne, och hon ömmade inte,
dock visade röntgen väldigt mycket vätska i magen.
Det kan bero på fyra saker sa hon;
Leversvikt, njursvikt, tumörer eller hjärtsvikt.
Vi åkte hem, med en ultraljudstid av hjärtat imorgon.

När vi kom hem, kom frågorna.
Hur vill vi att Catasitas sista tid ska vara?
Vi har ju ALLTID sagt
INGET LIDANDE. INGET ONT.
Vi ringde och frågade.
Om det är det här, vad händer då? Eller det här, vad händer då?
Det lindrigaste skulle vara hjärtsvikt.
"Då är det minst två tabletter varje dag, hela livet,
och hon blir nog aldrig densamma igen.
Hon är gammal"
Och blodproverna de hade tagit visade tecken på tumörer.
Tårarna rann.
Jag visste, Calle visste.
Tårarna rann.
Jag ville höra vetrinären säga att vi gör rätt.
Calle ringde igen, hon sa det.
Hon svarade att hon förstod oss, det är aldrig lätt att ta farväl av sin vän.
Vi åkte in.

Hon sov gott i min famn, och jag viskade i hennes öra.
Jag strök henne över pälsen, och tackade henne för att hon varit hos mig så länge.
Vi skulle göra vår resa ihop hon och jag.
Och vilken resa det blev ♥
Det värker redan i mitt hjärta.

Nu ligger hon i jorden på baksidan vid stugan, på Öland där pappa bor.
I dungen av träd.
Där liljekonvaljerna blommar om våren.
Catasita min älskade vän ♥
Inga ord finns kvar. Det är bara tårarna som inte kan sluta rinna.
♥ Älskade älskade katt ♥