Jag sov förvånande, och ovanligt gott natten onsdagen. Om jag la mig på ryggen så kom sammandragningarna tätare och ondare, men så fort jag la mig på sidan (som ändå är det enda sättet att sova som övergravid :P ) lugnade det sig, och ja, jag sov riktigt bra.

När jag vaknat och alla kollerna var kollade, skulle de också kolla "vad som hade hänt". 

Ingenting.

"Lite mjukare tapp" var allt de hade och komma med.

Dåligt tyckte jag. Och ledsen blev jag.

De la lite mer gel, vilket innebar att jag skulle ligga still en timme, med ctg. på rygg. Det kändes betydligt mer. Men inget regelbundet.

Ringde och pratade med Calle som jobbade. Dagen gick mest till att vänta, och känna. Längtade efter Oscar, som jag då fortfarande trodde skulle komma efter dagis.

Fick mer och mer sammandragningar. Som kändes mer och mer. Och de beslutade att lägga mer gel efter att undersökningen visade NADA. "Öppen 0,5cm, mjuk" BLÄ.

Genast drog det på ordentligt. Och det började göra riktigt ont. Äntligen tänkte jag.

Jag frågade försiktigt, då jag var lite rädd för svaret, om det gör så här ont nu, hur ska det då bli sen!?

Jag fick förklaringen att eftersom de la gel så börjar värkarbetet med såkallade "pinvärkar" och eftersom livmodern inte har nappat alls, kommer det göra svinont. Så ont att endel kvinnor tycker att de är värre än när förlossningen är igång på riktigt. Ok, tänkte jag, men fixar jag detta nu då, då klarar jag ju resten! 

Ringde Calle och sa att han INTE FICK ta med Oscar.  Hur mycket jag än längtade efter att få krama om honom, pussa på honom, och berätta hur mycket jag saknat honom. Lägga mig och titta på bollibompa med honom. Så ville jag absolut inte att han skulle se mig i skicket som jag var då. Som tur var, var mamma i krokarna och pappa behövde bara köra över bron. Så de åkte och hämta Oscar allihop på dagis, så kom Calle själv. 

Jag tror att jag hade mer ont, än vad han var riktigt förberedd på.

Om livmodern nu inte nappade, så att jag kom igång på riktigt, så ville de att jag skulle ta torsdagen till att vila innan de ville göra något mer. Många svordommar gick igenom huvudet. Klockan är nog runt 17.

Under denna eftermiddagen hade jag en underbar barnmorska, som efter flera timmar berättade att hon faktiskt är en amandabarnmorska. Hon har lyssnat på allt jag sagt, hon frågar mig, hon lyssnar, hon förklarar, jag förklarar om. Jag frågar, och lyssnar, och det är väldigt skönt att prata med henne. Hon tycker de andra som "har haft hand om mig" har gjort fel som inte kontaktat henne tidigare. Hon verkar verkligen förstå mitt dilemma. Att jag VILL FÖDA BARN. Jag är inte rädd för det. Jag är inte rädd för snitt. Jag är rädd för att bli så dålig att jag inte känner att jag "ÄR MED om förlossningen". Det är det jag är rädd för.

Blodtrycket stiger och jag får blodtrycksmedicin. Blir mer orolig, men barnmorskan är duktig på att lugna mig.

 

Strax innan 20 har jag rejält ont. Mellan 3-4-5 minuter mellan värkarna. Och de varar i ca 40-45 sekunder.

De kollar mig igen. Tappen är en cm, och jag är 3cm öppen.

TJIHU!!! NÅGOT HAR HÄNT!!!

 

Calle ringer hem och säger att han stannar kvar hos mig..