Från förtvivlan..
Från förtvivlan till hoppfullt... ♥
Om ni visste hur många tårar som rann längs kinderna igår. Igår var det tufft.
Idag på morgonen började jag dagen med att ringa bvc. Jag visste att "vår" bvctant hade semester, men jag visste vem hon som svarade var. Skönt att ha ett ansikte på den man pratar med. Jag berättade hela historien, och hon hämtade journalen, läste, frågade, pratade mer, och sen ville hon rådfråga med en kollega och ringa upp mig. Som hon sa;
-Ingen så liten ska ha så ont så länge. Och inte föräldrarna heller.
(Om jag började gråta när vi lagt på - oja.)
Jag bad henne ringa 9.10 och inte 9.00, så jag hann lämna Oscar.
Vi kom till dagis, och där hände något märkligt. Vi kom in, tänkte det var ovanligt "lungt", men nya dagiset är så stort så det är inte alltid man hör dem ens. In och av med alla ytterkläder. Så gick vi in IN liksom. Inte en människa. Och jag stressade lite så jag skulle vara klar när hon ringde från bvc. INGEN var där. Vad hände liksom? Har jag missat något?? Oscar kollade ut genom fönstret. Där är mina kompisar mamma! Va? Jag kollade, och jag såg ingen... Så stod vi där och glodde ett tag, och sedan fick jag syn på dem :D
Så på med alla kläderna igen, och ut! Kastade in Oscar i barngruppen, och gick tillbaka till bilen. Öppnade bildörren - så ringde det.
Hon hade ett ganska kort meddelande till mig. Hon hade bokat tid på barnakuten vid klockan ett.
De tyckte absolut att detta skulle kollas - idag.
För att få lite persperktiv på tillvaron som det så fint heter, körde jag hem, packade om väskan, la Emma i vagnen (som hade tokdäckat efter 2 tuffa dygn) gick en vacker, solig, höstmorgonpromenad i vårt vackra Kalmar! Så gick jag till Baronen för där visste jag att det skulle sitta några blivande mammor och fika. Jag behövde ventilera, och prata skit. Tänka på annat.
Vacker solig morgon utanför fängelset!
Vid kvart i ett hämtade jag Calle, och vi åkte iväg. Först kom en sköterska och vi fick dra hela historien för henne. Hon skrev en uppsats. Hon vägde (4360gr) och tempade henne. Jag sa det, ja upp borde hon gå, hon äter ju och det är ju ut det inte kommer :P (Försökte ändå vara lite smårolig mitt i allt - det gick sådär) Hon gick för att berätta vidare för läkaren. Vänta-vänta-vänta. Så kommer en ST-läkare, som kände igen mig direkt. Hon hade sin allra första dag, när de beslutade att låta mig vänta ytterligare en dag på min igångsättning. Och hon var med när de la gelen dagen efter också. :)
Vi drog hela historien igen
(detta tycker jag är mycket märkligt. Jag menar, sköterskan tar ju hela historien, och några värden, sedan går hon och pratar med läkaren, sedan vill ALLTID läkaren att man ska berätta igen? Varför liksom? För att se om vi fejkar och hittar på!? Eller för att se om vi kunde tänkas komma på något mer?)
den är lååång.
Så klämde hon, och tryckte, och lyssnade på lungorna, och så skulle hon prata med sin överläkare. Vänta-vänta-vänta. Hon kom tillbaka och sa att han var lite upptagen, men de skulle komma och ta lite blod. Sköterskan kom tillbaka, och jag höll Emma, hon stack och det gick jättebra.
Duktig stickare, och duktig dotter! Pappan lite blek dock ♥
Så kom läkarna tillbaka, och de hade bollat allt fram och tillbaka. De kom fram till att vi nu ska köra på med alla dropparna som innan, men byta ersättningen till MJÖLKFRI. Det är ganska vanligt att bebistarmar inte är riktigt utvecklade och då kan de vara överkänsliga mot komjölksprotein. Det betyder inte att hon behöver bli laktosintolerant. Till 99% växer det bort.
Innan vi gick var läkaren (den färdigutbildade) tvungen att känna i rumpan. I.
Om det gjorde ont? I henne? Ja. I mig? JA. Calle? Var beredd att nita läkaren vilken sekund som helst ♥
STACKARS STACKARS LITEN FLICKA! ♥ ♥ ♥ ♥ Ingen liten ska behöva det här.
Så nu sitter vi här. Tösabiten har fått 2 flaskor av den nya, svindyra, svårhittade men-om-den-hjälper-kommer-inget-någonsin-spela-någon-roll-ersättningen. Och nu är det så här. Vi (peppar peppar, bank i bordet, salt över axeln, ta i trä) (jag vågar verkligen knappt skriva det) tycker faktiskt att hon är lugnare. Vi försöker tänka att det är för att hon är så trött, för att inte vi ska bli besvikna, men det är så svårt att inte hoppas!
Och det är väl tur det ♥ ♥ ♥
Liten trött flicka med elefantplåster ♥
För att avsluta dagen med ett fniss. När jag kom hem så hade Oscar och morfar en ny lek.
Morfar har Oscars ena socka, och Oscar har morfars ena.... :D
Vilka knäppisar!! ♥ ♥ ♥
Kommentarer
Postat av: motte <3
<3
<3<3
<3<3<3
Speachless
Postat av: mormor
Nu vänder det - nu vänder det - nu VÄNDER DET!!!
All Kärlek - All Tro!
<3<3<3
Trackback
