Kan det vara..
Det jag har läst på nätet nu, stämmer in precis. Mycket är exakt. Så där läskigt när de beskriver ord för ord, hur han beter sig.
Tack också alla ni som kommenterade mitt morgoninlägg. Det värmer! Det känns ända in i hjärtat! ♥
Så här står det på olika sidor jag har varit på;
Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm.
Sådana anfall kan uppträda hos barn från tvåårsåldern och ända fram till tioårsåldern. Ett anfall kan upplevas som dramatiskt och skrämmande för den som ser det, men det är inte något ovanligt fenomen. Vissa barn kan ha ett enstaka anfall, men för andra är det vanligt förekommande.
Förvirringstillstånd och nattskräck förekommer nästan enbart under förskoleåren. Det har samband med att barn då har en ovanligt lång djupsömnperiod i början av natten.
Attackerna kommer oftast i slutet av just den första djupsömnperioden (ofta cirka två timmar efter insomnandet), när hjärnan skall koppla om till ytligare sömn. Det tycks som om hjärnan har svårare att göra denna omkoppling på ett normalt sätt ju längre djupsömnperioden varat.
Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
När barnet så småningom spontant vaknar till och hela hjärnan plötsligt börjar fungera normalt igen, lägger man bara barnet ned. Det är onödigt att prata med barnet – det minns ändå ingenting och vill helst sova.
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt. Det beror på en ärftlig benägenhet att reagera på detta sätt under en viss fas av hjärnans utveckling. Särskilt när man har fått för litet sömn.
Nattskräck tenderar att hända i början av natten, när ditt barn sovit 2-3 timmar och du kan också försöka förebygga genom att varsamt väcka ditt barn ungefär 15 minuter innan det vanligen börjar. Detta ändrar sömncykeln och brukar förhindra att barnet får nattskräck.
-Detta ska provas i natt!
Det som beskrivs är som om jag skulle förklara för någon om hur O beter sig. Precis. Just det här med att inte få kontakt med honom, och att han verkar helt frånvarande. Skräckslagen. Vi når inte fram. Han slänger av och an. Och kanske har vi gjort det värre. Just för att vi tog upp honom, vyssade, pratade, väckte.
Vi är för trötta nu för att inte prova.
Önska oss lycka till!
